Den här vägfilmens största påverkan på mig är att jag blir väldigt sugen på att köpa ett gammalt stenhus i en fransk byhåla. Men det är dyrt, och man har ju hört talas om den hemska franska byråkratin, för att inte tala om hur knepigt det vore att ta sig dit. Man drar inte dit över helgen direkt…

Ja, just det ja, det pågår en film därframme på duken.

Nej, ”Betties resa” är inte så värst uppslukande, det ges mycken tid till sidofunderingar men okej, den rör sig i all fall framåt, tryggt vaggande inom road-moviens tydliga gränser.

Och det är ju en ikon i rörelse: Catherine Deneuvue – hon som en gång för länge sedan, i psykiska terrorattacken ”Repulsion”, hjälpte Roman Polanski att förvärra en hos mig redan pågående ungdomsdepression.

Det har gått några år och klassiska insatser sedan dess. Deneuves rollfigur är här en gammal skönhetsmiss, numera krogägare, som udda nog bor hemma hos sin mamma (med tanke på det, och Betties dragningskraft på typ 30-åriga män, får man anta att Deneuve ska spela yngre än sina 70 år).

Kan tänka mig att regissören Emmanuelle Bercot också tillhör fan-skaran och absolut ville ha med nationalikonen, kosta vad det kosta vill i hårdvalutan kallad publikens välvilja.

Nåväl. Efter ännu ett kraschat förhållande får Bettie nog, sätter sig i bilen, drar ut planlöst på den galliska landsbygden, möter på sedvanligt genre-vis en massa udda existenser, får ligga lite och efter tag har hon en medpassagerare i form av sin lille dotterson som ska levereras från dottern till barnets farfar.

Och ”Betties resa” övergår i en omaka-par-berättelse där gammal och ung ska lära sig av varandra.

I den tredje och avslutande akten får vi en gnutta betalt för investerad tid, här övergår den genremässigtveliga skapelsen i ett familjedrama som rotar i den såriga relationen mellan Bettie och dottern. Bercot börjar här närma sig en nerv men styr tyvärr snart undan, och plötsligt städas alla till synes djupt rotade konflikter bort för att ge plats åt ett servilt överslätande slut.

När mormor mot slutet knullar med farfar i ett skjul, medan barnbarnen lystet kikar in genom fönstret, känner jag att det där stenhus-köpet känns ännu mer avlägset.