Périgord-distriktet i Frankrike är känt för sin gåslever, sina tryfflar och för kocken Danièle Delpeuch som skrivit boken ”Carnets de cuisine du Périgord à l'Elysee” om sin tid som kock åt den franska presidenten Francois Mitterand. Nu har hennes tid i Elysee-palatset blivit grund för filmen ”Bon Appétit!”
Året är 1988 när Hortense Laborie (Catherine Frot) handplockas från sin franska lantkrog och förs till Paris för en hemlighetsfull anställningsintervju. Presidenten (Jean d’Ormesson) önskar sig ett enkelt kök med mat som påminner honom om den hans mormor en gång lagade och Hortense med sin gedigna bakgrund får uppdraget.
Att ha tillgång till presidentens kök, stab och matbudget borde vara en dröm. Men problemen hopar sig för Hortense. I huvudköket råder en hopplös machokultur och Hortense – som första kvinnliga presidentkock – motarbetas ständigt av den manliga kökspersonalen.
Därtill har presidenten en egen stab som gör livet svårt för Hortense, samt läkare som lägger sig i vad han skall äta, och revisorer som har synpunkter på vad det får kosta. Hortense får verkligen kämpa, men med sin list och sin stora kärlek till maten lyckas hon vinna presidentens mage.
Mellan dusterna får vi se fantastiska rätter tillagas. En pocherad lax i kålkuvert, en snigelstuvning, svampfonder och efterrätter som exempelvis heter nunnefjärtar. Detaljerna är magiska och när presidenten är riktigt hungrig en natt kommer han ner till köket och får en tryffelsmörgås som jag aldrig kommer glömma.
Är man galen i mat är ”Bon Appétit!” säkert mycket sevärd. Är man galen i film och bra historier är ”Bon Appétit!” inte jätterolig.
Filmen inleds på en forskningsbas i Antarktis dit Hortense begivit sig efter presidenttiden. Uppskattningen hon erfar här vet inga gränser. En australiensisk dokumentärfilmare som är omotiverad i sammanhanget försöker få Hortense att svara på frågor. Hortense vägrar och man förväntar sig att hon har något djupt sår, varit med om extremt trauma eller något.
Men när vi får följa Hortense i presidentpalatset så får vi ingen utdelning. Jo, det är svårt att jobba ibland. Men så extremsvårt verkar det inte vara. Och trots all den vackra maten och en av Catherine Frot mycket välspelad Hortense så känns ”Bon Appetite!” på det hela lite meningslös.