Jag går förbi ett litet, rosa kondis på Beverly Blvd och ser att de har ”Oscars-cupcakes”. Det är det första tecknet på Oscarspepp jag sett den här säsongen. Den Oscarsyra man vanligtvis känner av i Los Angeles med krystat konstruerade specialerbjudanden på restauranger och i butiker är borta. Inte ens i området kring Dolby Theatre märks särskilt mycket pepp.
Det finns två potentiella skäl till detta: politik och filmerna. Som i slutändan kanske är samma sak.
I Hollywood är siffror språket man talar och årets nominerade i Bästa film-kategorin faktiskt inte varit några större blockbusters, till branschsiffror sett. Star Wars-äventyret Rouge One och tecknade Hitta Doris spelade in över 500 miljoner dollar medan de stora kritikerfavoriterna La La Land och Arrival ”bara” spelat in runt 100 miljoner dollar. De övriga sex på listan har spelat in runt 50 miljoner dollar.
Det är med andra ord förhållandevis få som sett de favorittippade filmerna.
Förhållandevis, som sagt. Siffror kan te sig absurda när de jämförs med mindre marknader, till exempel Sverige.
Amerikanerna har kanske haft annat för sig än att gå på bio? Som att se nyhetsrapporteringen kring den nya administrationen i Vita huset, till exempel.
Att detta kommer att bli historiens mest politiska Oscarsgala är nämligen exakt alla övertygade om. Men precis tvärtemot vad man kan tro verkar detta göra tittarna mindre intresserade av galan. Mättnad är det man känner när man läser dagstidningarnas försök till pepp inför söndagens event. Inte ens årets värd Jimmy Kimmel är särskilt upphetsande. Han är trevlig, aldrig vass. Han är inte en skådespelare utan en programledare. Det betyder att han inte är en i smeten, för då kanske det hade förväntats av honom att han hade åsikter. Nu förväntas det bara av honom att han ska vara rolig och trevlig.
För politik har sipprat in i alla möjliga hål det senaste året. Sent i höstas uppstod ett storbråk om huruvida hamburgerkedjan In’n Out skulle lägga till en vegetarisk burgare på menyn eller inte. Frågan blev politiserad på en minut, man anklagade liberala krafter att driva tanken på förändring överallt.
Alla större, amerikanska galor och prisutdelningar inom popkultur har innehållit politiska element denna säsong. Inte bara genom stjärnornas tal (John Legend kritiserade Trump under Grammys och Meryl Streep under Golden Globe) utan också eventen själva. Den enormt mäktiga agenturen United Talent Agency håller vanligtvis ett av säsongens mest eftertraktade pre-Oscarspartyn men har i år bestämt sig för att ha en protestaktion mot Trumps inreseförbud istället. Andra stora gala-aktörer som tidningen Vanity Fair och lyxvaruhuset Barneys kommer att ha en middag där intäkterna går till American Civil Liberties Union, en organisation med jurister som jobbar med medborgarrätt.
Kanske inte så konstigt att publiken som längtar efter glamour och lite eskapism mest känner tröttma?
Apropå medborgarrätt förresten så var ju den stora, politiska frågan förra året #OscarsSoWhite-kampanjen som uppmärksammade avsaknaden av mångfald. Jada Pinkett Smith som förra året bojkottade galan har uttryckt sin glädje över att filmerna Hidden Figures, Fences, Lion och Moonlight nominerats i år. Minoriteter representeras i de bärande rollerna och detta ses som ett resultat av förra årets kampanj som resulterade i fler kvinnor och fler icke-vita i Oscars-juryn.
Fast är det hela sanningen? I olika medier påpekar man att det en väldigt vit film (La La Land) som är Oscarsfavorit i år. Och för övrigt så var filmerna Fences och Hidden Figures faktiskt under inspelning redan innan #OscarsSoWhite.
Men en sak förbryllar och det är den ständiga avsaknaden av kvinnliga regissörer bland de nominerade. The Womens Media Center som grundades av Jane Fonda, Robin Morgan och Gloria Steinem 2005, påpekar att kvinnorna står för bara 19 procent av de nominerade i år, förutom skådespelarkategorierna. Det börjar likna Cannes-nivå när man inser att endast fyra kvinnliga regissörer har nominerats för bästa regissör – någonsin. Men orkar Hollywood med mer politik nu? Nej, antagligen inte. Så just denna fråga lär dröja tills nästa administration är på plats. Eller tills kvinnorna kräver mer plats i regissörsstolarna. Vilket som nu kommer först.