Fyrtioåriga Camille (Noémie Lvovsky) har allvarliga problem med humöret. Hon super konstant och skådespelardrömmarna förverkligades aldrig. Nu har hennes man Eric (Samir Guesmi) tröttnat på fylleslagsmålen och lämnat henne för en mycket yngre kvinna. Camille har bara sin dotter och flaskan kvar när hon går på nyårsfest hos en gammal klasskompis, blir dyngrak och säckar ihop på golvet.
När hon vaknar igen ligger hon på sjukhus, hennes sedan länge döda föräldrar kommer och hämtar henne och skäller ut henne som om hon vore en tonåring. Och det är hon ju också. Slaget hon fick på huvudet när hon däckade på festen har förflyttat Camille tillbaka till 80-talet. Nu skall hon återuppleva sina tonårsmisstag och försöka räta ut hur allt gick så fel. Inget lätt uppdrag.
Tonåringen Camille spelas precis som fyrtioåriga Camille av regissören och manusförfattaren Noémie Lvovsky. Helt utan smink, men med en ungdomlig garderob är förvandlingen rätt trovärdig. Det är inte svårt att föreställa sig att den i verkligheten 49-åriga Lvovsky är en vanlig 80-talstjej som lyssnar på Nenas ”99 luftballons” i sin gula walkman när hon cyklar till skolan.
Väl framme stöter hon på sin exman Eric som också är medelålders fast spelar tonåring. Camille försöker undvika honom på alla möjliga sätt som säkert skall vara komiska. Tyvärr är de inte det. Och det är det som är problemet med hela ”Camille mellan två åldrar” – den är liksom varken det ena eller det andra. Filmens allvarliga teman så som ånger, misstag, misslyckanden och missbruk, fjantas bort av trams som inte är tillräckligt tramsigt.
Därtill är det alltid ett problem att göra tidsresor. Logistiken kräver att det är Einstein som skriver manus. Om Camille gör X nu bör väl Y inträffa senare. Att handlingar i det förflutna ger eko i nutiden är något som Noémie Lvovsky verkar strunta i vilket är extremt irriterande. Det är ju hela filmens premiss.
Det som räddar ”Camille mellan två åldrar” är dock Camilles föräldrar. Camille vet exakt vilket klockslag på 80-talet som hennes mamma kommer få en hjärnblödning och tvärdö i köket och Camilles försök att förhindra moderns bortgång är tämligen rörande.
Därtill är vänskapen mellan Camille och hennes unga tjejkompisar lite rolig, hur det är att vara tonåring, göra uppror och fatta viktiga beslut skildras också med fingertoppskänslighet. ”Camille mellan två åldrar” är lekfull och bitvis lite rolig men säger ingenting.