Svenske Daniel Espinosas kalla kriget-thriller har fått ta så mycket stryk på senare tid att det inte är utan att man känner viss ömkande sympati på väg in i salongen. De amerikanska kritikerna har sågat den jämns med… om inte fotknölarna, så i alla fall någonstans vid knät, och från andra sidan av den vad det verkar snart återupprättade järnridån ropar ryska kulturdepartementet på censur och totalförbud.
”Helvetiskt anti-sovjetiskt skräp, var utlåtandet, vilket faller väl in president Putins nya historierevisionistiska giv. Han vill återupprätta Rysslands/Sovjetunionens fornstora dagar och då passar det ju inte så bra med en film som använder diktatorn Stalins folkmord som bas för seriemördarspänning.
Putin lär nog ha satt i halsen redan i anslaget, som utspelar sig under det ”Sagan om Ringen”-klingande Holodomor – alltså svältkatastrofen i Ukraina där miljontals människor led och dog till följd av Stalins anti-ukrainska politik. Det här är ett historisk skeende som Europaparlamentet så sent som 2008 erkände som ett brott mot mänskligheten medan mer ryssvänliga menar att det är en myt, att lika många ryssar också dog.
Det är med tanke på dagens Ukraina-ockupation en indirekt mycket aktuell skapelse och därför intressant.
Det är tyvärr också en rätt dålig film.
Jag ska inte säga att det är de många krystade varianterna av ryskbruten engelska som knäcker filmen, men de är onekligen påfrestande. Sitter som fotbojor på vanligtvis flinka skådespelare.
Hollywood-svenskar som Noomi Rapace, Joel Kinnaman och Fares Fares, väser ikapp med stora namn som Vincent Cassel och Gary Oldman. Frågan är om inte favoriten Tom Hardy, i huvudrollen, är värst i klassen när han levererar sin ”ryska” med stor emfas och lite känsla.
Tanken drar snabbt förbi: kanske är det ett kongenialt metagrepp från Espinosa & co; en blinkning till tiden då kalla kriget-filmen var heta på repertoaren, och the commie bastards alltid intrigerade på bruten engelska. Men nej, det handlar sannolikt om dåligt omdöme hos ekonomiskt kalkylerande Hollywood-revisorer.
Hardy gör agenten Leo som växte upp i svältens Ukraina men som 20 år senare är krigshjälte och regimtrogen agent som sakta men säkert får upp ögonen för statens maktmissbruk. Det som initialt triggar honom är morden på en massa barn, som han får i uppdrag att mörka, eftersom kamrat Stalin har proklamerat att mord är ett kapitalistiskt påhitt som inte existerar i Sovjet.
När han senare dessutom sätts att spionera på sin egen flickvän (Rapace) blir måttet rågat och han börjar slå tillbaka.
Upplägget med den sent vaknande hjälten i ett totalitärt system återkommer i var och varannan av alla de dystopier som ockuperar repertoaren, men den här gången handlar det om en verklig skräckregim, med verkliga offer, som förtjänar ett bättre öde än att utgöra tunn fond bakom en lam seriemördarhistoria.
Espinosa och manusförfattaren Richard Price har kort sagt klämt ur sig en halvbakad sak där vare sig brottsintrigen eller kalla kriget-scenariot ges tillräckligt utrymme för att engagera. Alls.
Ja, förutom då de lättstörda ryska kulturcensorerna, då.