Carl Johan De Geer svassar runt i sin stökiga ateljé, tycks måla saker lite på måfå. Ett spöke på ett fotografi, några granar på en duk. Och så hittar han några lådor med gamla, bortglömda, ruttnande tygmönster på vinden. De kanske man kan ställa ut där på kommande mässan i Los Angeles?

Kersti Grunditz har valt att följa De Geer under ett år och dokumentera hans vardagliga konstnärsliv. Under detta år gör han sin största utställning någonsin, på Färgfabriken i Stockholm, och det är mot bakgrund av denna som vi får se honom prata om sin konst som nu ska visas upp i samlad form.

Till en början är dokumentären om konstnären lika spretig som hans verk, som inkluderar de skandalösa teckningarna om att USA är mördare och att man bör skända svenska flaggan och vägra vapen, barnprogrammet ”Tårtan” och en massa tygtryck för 10-gruppen.

Länge framstår De Geer som en lite introvert och trulig arbetsnarkoman (på frågan om vad han vill se i Los Angeles svarar han ”inget, jag vill bara jobba”) som gör konst lite som han vill, utan vare sig metod eller tanke, och vars arbetsdagar mest består i att göra diverse publika framträdanden och sortera gamla foton från 60-talet.

Men efter ett tag, faktiskt inte förrän framåt slutet, träder en mer komplex person fram, vars lekfullhet också har både allvar och djup. Via andras tolkningar av hans konst och hans egen berättelse om mormor nazisten och den psykiskt sjuka mamman tecknas en helt annan bild fram – den ständigt kämpande sonen som räds sammanhanget, som känner alienation och som ser konsten som ett sätt att bekämpa både sorg och död.

En av de mer rörande scenerna är den då han helt osentimentalt visar upp foton från den sjuka moderns nedskitade överklasslägenhet och förklarar att han ritat dit spöken och andra varelser för att ge kuslig närvaro åt en förfallen plats.

Då faller bitarna på plats och jag ser en äkta konstnär, inte bara någon som svassar runt i en ateljé.