Whit Stillmans första film som regissör sedan 1998 är svår att greppa. En vän beskrev oroväckande filmen som ”quirky”. Och visst, den innehåller Irriterande människor som inte beter sig som människor, är full av vaga metaforer som lika gärna skulle kunna vara ett flummigt stilgrepp för att vi ska förstå något ”djupare”. Till råga på det är humorn är på gränsen mellan pinsam och obegriplig.
Samtidigt finns det något annat där.
På ett college någonstans i Amerika hänger ett gäng överklasstjejer och jobbar på att förebygga självmord. Det är oklart vad filmen vill säga om deras anakronistiska metoder: som steppdans för deprimerade och lukttvålar som antidepressiva för ölhävande grobianer.
Blonda och brådmogna Violet är gruppens ledare och styr sin lilla enklav utifrån en egensnickrad judisk-kristen filosofi. En självupptagen arrogans, förtäckt som världssamvete. utmanas lite när Rose som är ny på skolan ifrågasätter henne. Eller tja... egentligen inte. Det finns inget riktigt drama. Alla är dåsiga och obrydda kids.
Detta är Whit Stillmans comeback efter 13 år gamla ”Last days of disco”. Där försökte ett gäng nyvuxna New Yorkare bota tomheten som verkar drabba alla vita medelklasskids efter college, med hjälp av smarta cynismer och klubbromanser. Titeln, sättet att dansa, eller för den delen diskutera ”Lady och Lufsen” – allt präglades av nihilismen och självupptagenheten från ”generation x” på 90-talet, oavsett om de var slackers (”Clerks”) eller överklassvalpar (”Metropolitan”).
”Damsels in distress” handlar om en annan generation. Den som växer upp i nutid, efter Reaganomics och finanskris, efter IT-bubbla och bla bla.
De präktiga kvinnorna framstår som väsen från en annan tid, eller från en blogg i nutid om 50-talsinspirerat mode. Är det för att idealen står still bland vissa slutna sällskap i världen? Drabbas aldrig överklassen av känslan att allt är över?
Jo. Åtminstone Violet som undrar ”hur arten ska kunna överleva?” när kvinnor väljer män utifrån status istället för att göra det av medkänsla. ”Jag tror inte att coola människor saknar mänsklighet, de har bara precis så det räcker för att vara coola”, säger hon i en av filmens mest avmätta och bästa scener.
Whit Stillman vill någonting större än han klarar lyfta. När de elitistiska studentföreningarna blir förbjudna finns en undertext om imperier som faller. Synd att den sortens tankar försvinner i myllret av påhittiga dansflugor och killar så korkade att de inte vet vilken färg de har på ögonen.