För tre år sedan beskrev Nancy Jo Sales dejtingapparna som ”dejtandets domedag” och drev tesen att när gamla begär (sex och kärlek) möter ny teknologi (apparna) skalas den mellanmänskliga ansträngningen och omtanken ner till ett minimum – varför bete sig, när man kan kasta bort och skaffa en ny?

Sales menade även att apparnas till synes oändliga valmöjlighetsaspekt var ett bakslag för intimiteten. Detta drabbar, enligt Sales, kvinnor hårdare eftersom de i högre utsträckning skapar ett konto för att inleda ett förhållande.

Artikeln blev en snackis, delades och spriddes friskt och Tinder skickade en lång rad Twitter-meddelanden till både Sales och Vanity Fair.

Nu har Nancy Jo Sales appkritik blivit dokumentären Swiped och såväl användare som appgrundare och psykologer intervjuas om hur dejting förändrats sedan apparnas intåg på marknaden. Grundarbetet är gediget och Swiped går igenom apparnas spelliknande belöningssystem, ett ökat fokus på utseende och en rad psykologer får beskriva möjliga risker och mekanismer bakom appdejtandet.

Men om man ska återupprepa samma berättelse om det digitaliserade samhällets nya kärleksregler tre år senare duger det inte vara så ensidigt kritisk som Swiped är. Ingen av de intervjuade användarna verkar nöjda och de som är det framstår som mansgrisar. Det enda paret som träffats via appen hinner göra slut innan dokumentärens knappa en och en halv timme är över.

När dejtingdystopin slutligen ska knytas ihop slängs både beroendeframkallande och förråande nätporr, ungdomsimpotens, sexrobotar och hämndporr in i mixen som extra argument mot dejtingapparna.

Det som för tre år sedan kändes som en verklighetsbaserad elegant sammanfattad dystopi har åldrats till något som påminner mycket mer om vanlig gammal moralpanik.