De tillhör alla den afrikanska diasporan och de bor alla i USA. De som är födda och uppvuxna där kallar sig för afrikanamerikaner och de som är födda ur den afrikanska kontinenten och som sedan flyttade till dit, de kallar sig för afrikaner, och det är mellan dessa två grupper som det finns en för många okänd spricka och ett outtalat avstånd.
I filmens inledning berättar en afrikansk man som bott i USA i 25 år att han kanske har några afrikanamerikanska bekanta, men inga nära vänner och han har aldrig någonsin blivit hembjuden till någon. En afrikanamerikansk man vittnar om att när två svarta personer är i samma rum och den ena är afrikan och den andre är afrikanamerikan, så tittar de inte på varandra.
– Det är som en tunn spänning som finns där hela tiden och som aldrig kommenteras öppet, men som alla känner av, berättar regissören Peres Owino, som själv är född i Kenya och som flyttade till USA för drygt tio år sedan för att studera dramatik.
”Se sin egen spegelbild”
I filmen träffar hon personer ur båda lägren. Personer som identifierar sig som afrikaner delger sina uppfattningar om afrikanamerikaner och personer som identifierar sig som afrikanamerikaner berättar om sin syn på afrikaner. Vid ett flertal tillfällen låter hon dem sitta framför speglar när de pratar.
– Jag ville att de skulle se sin egen spegelbild, för att de ständigt skulle vara medvetna om vilka de själva är när de talade om ”de andra” och det blev väldigt effektivt, berättar Owino.
I USA lever de sida vid sida, men möts aldrig riktigt för att de undviker varandra. Men i filmen tvingar hon dem att mötas. Under ett panelsamtal hamnar de sida vid sida på en scen, i varsitt läger med varsin mikrofon i handen.
En man som presenteras som afrikanamerikan, inleder:
– Afrikanamerikaner förstår inte den afrikanska kulturen för att vi aldrig fick lära oss det. I skolan lärde vi oss bara den europeiska historien, inte vår egen historia. Därför gavs vi aldrig möjligheten att lära oss vilka vi var från början.
Maryann, som presenteras som afrikan, svarar:
– Om du hade varit ett barn eller en tonåring hade jag förstått dig, men som vuxen är det upp till dig själv att ta reda på det. Så skyll inte på någon annan!
Spänningar i luften
Svaren skapar känslosamma spänningar i luften och liknelser används för att ge nya förklaringsmodeller:
–Men om du aldrig har fått lära dig hur du skaffar mat, hur ska du då kunna få tag i det?
– Om du är hungrig och din mage skriker efter mat, då hittar du ett sätt att skaffa fram mat på! Det handlar om överlevnad, svarar Maryann.
Återkommande stereotyper
I filmen framgår en del av svaret varför det har uppstått en spricka mellan två grupper, som egentligen har så mycket gemensamt, beror på de återkommande stereotyperna av svarta människor som reproduceras om och om igen i media.
– Innan jag kom till USA, det enda jag visste om afrikanamerikaner var det jag hade sett på TV. Så när jag en dag klev in i en hiss och hamnade ensam med en afrikanamerikansk man, så var min omedelbara reaktion att nu blir jag rånad. Så jag höll hårt om min väska. Efteråt förstod jag att det var för att jag hade fått lära mig att afrikanamerikanska män är brottslingar, berättar regissören Owino.
Hur kan man lösa detta?
– Genom samtal. Endast genom ett öppet samtal och kommunikation kommer vi åt det. Vi måste våga sitta ner och prata om det som är svårt. Endast då kan vi komma fram till en lösning. Den här filmen är ett sådant försök, berättar Owino.