Grundkonflikten etableras redan i förtexternas utformning, arabiska bokstäver står jämte latinska, öst mot väst, eller i en mer välvillig tolkning: öst bredvid väst.
”Den ovillige fundamentalisten” är mycket riktigt en berättelse om identitetskris och kulturkrock, vilket ju är den indiskamerikanska regissören Mira Nairs favoritteman.
Själv kluven, kan man tänka, mellan födelselandet och karriärens USA har hon från de tidiga dokumentärerna, via den första fiktionen ”Salaam Bombay!”, den brett hyllade ”Monsunbröllop” och framåt, rotat runt i klass-, tro- och traditionskonflikter.
Med det i åtanke kan man anta att hon började salivera när hon läste Mohsin Hamids bästsäljare om en pakistansk ung man, Changez, som gör blixtrande karriär på Wall Street men som aldrig kan komma undan sitt ursprung.
Precis när han har satt gaffeln i den amerikanska drömmen förvandlar Al Qaida World Trade Center till en helig grushög och USA blir inte längre en säker plats för en muslimsk man. Inte ens en som bär kostym och attachéportfölj.
Romanen är blygsam i sitt omfång och återhållet berättad. Mira Nair och manusförfattarna håller sig inledningsvis på mattan, följer författarens lågmälda berättande.
Ramen är densamma.
Den 11 september 2001 ligger några år tillbaka i tiden, Changez har flyttat tillbaka till Pakistan och blir där intervjuad av en amerikansk journalist, med anledning av ett terrordåd. Två resonerande män, en jänkare och en muslim men kanske också en CIA-agent och en terrorist (eller frihetskämpe, beroende på vilket alfabet man tyr sig till).
Där någonstans slutar Mohsin Hamid ge odiskutabel information; läsarens egna slutledningar och förväntningar berättar resten.
Filmmakarna nöjer sig inte med det, klämmer till med ett braskande terrorthrillerspår (kanske påhejad av oroliga finansiärer?), vilket i sig inte är helt galet, det är svårt att göra film på en monolog, men tyvärr går de ännu längre; tar oss i handen och går på guidad tur genom berättelsen, rätar ut de frågetecken som höll romanen vid liv till sista bokstav.
Mira Nair är en med rätta prisad filmmakare som gör färgsprakande verk med en lagom dos humor och värme, utan att glömma sitt underliggande humanistiska ärende. Oftast är det mer än sevärt.
Men subtil är hon inte.
Kort sagt ingen av hennes bästa, men ändå självklart en aktuell film.
Även om just det här är en lite väl tydlig skapelse skadar det ju aldrig att påminnas om att det alltid finns minst två aspekter på samma skeende.
Den tanken är inte speciellt kontroversiell här i Sverige men i USA kärvar den nog mer, speciellt när attentatet i Boston ligger så nära i tid – vilket också kan förklara det faktum att filmen vid den amerikanska premiären 26 april fick en småskalig lansering i ett begränsat antal städer.