“Att vara svart i USA är som att ständigt ha en pistol riktad mot sitt huvud”.
En av rollfigurerna i filmskaparen Kathryn Bigelows dramathriller formulerar det lättfattligt, så att även hans vita vän – och vi – ska få en aning om vad vardagsrasismen handlar om.
Han menar det bildligt, men snart står han likväl upptryckt mot en vägg, av en hotfull polis med skjutfärdigt vapen.
”Detroit” sätter oss på första parkett för att uppleva raskravallerna i titelstaden 1967, och ansluter sig på så sätt till en pågående trend: Bara det senaste året har det dykt upp en hel radda filmer som på ett eller annat sätt adresserar rasism i USA. Som Nate Parkers “Birth of Nation”, Jordan Peels “Get Out” och George Clooneys “Suburbicon” som visades i dagarna på Venedigs filmfestival.
Bigelow och hennes manusskrivande parhäst Mark Boal befinner sig alltså återigen mitt i samtiden. I Oscarvinnaren ”The Hurt Locker” placerade de publiken i nervigt extrema situationer för bassarna under kriget i Irak, och mitt under skapandet av ”Zero Dark Thirty”, som skulle berätta om jakten på Usama Bin Ladin, fick de skriva om manus, eftersom terrorledaren hittades. Och likviderades.
Firma Bigelow & Boal är alltid aktuella, deras filmer osar av en känsla av akut verklig närvaro.
Turbulent är det som sagt även här. Snarast ett krigstillstånd; civilgardet och polisen – mestadels vita – stormar in de stadsdelar av Detroit som de kallar för getto, vissa för att stävja oroligheter andra för att passa på att banka skiten ur ”niggers”.
Det utspelade sig för exakt 50 år sedan men med tanke på de senare årens sammandrabbningar mellan svarta och polisen kunde det likaväl vara nutid.
Filmen inleds med ett lätt schematiskt redogörande för dels den historiska bakgrunden till upploppen i Detroit, dels den händelse som fick krutdurken att explodera den gången. Som ofta var det ett polisingripande, i det här fallet en räd mot en svart svartklubb, som sparkade igång händelsekedjan.
Bigelow & Boal förhåller sig här tämligen osentimentalt. De poliser som genomförde razzian betedde sig inte speciellt illa, det var snarare skeendet i sig som fick en explosionsartad utveckling, då delar av staden sattes i brand, affärer plundrades och presidenten satte in militären för att försöka skapa ordning.
Det realistiska bildspråket och det höga tempot ger, som ofta när det gäller Bigelows filmer, lättare andnöd; ”Detroit” är en psykiskt intensiv och närmast fysiskt påfrestande upplevelse. Speciellt så när berättarduon zoomar in, från det inledande panoramat över en brinnande stad till ett nervigt kammardrama i hotell Algiers där ett gäng poliser, anförda av en sociopat i uniform, misshandlar och mördar tre unga svarta män.
Under den passagen dryper bioduken av paniksvett, här är manuset lika halsstarrigt och nyckfullt som den snut som driver handlingen framåt, mot slutet kommer en lite onödigt redovisande avtändning, i rättegångsalen, som låter pulsen gå ner i viloläge igen. Det är lite synd, men tanken är god.
Bigelows film har i USA kantats av en del identitetspolitiska kontroverser, där kritiker menar att det inte är en lysande idé att två vita filmskapare berätta om afroamerikanernas traumatiska historia. Det är förvisso inte osannolikt att en politiskt medveten svart filmare hade skapat en mer hårdför version av skeendet, men Bigelow och Boal viker ändå inte undan.
Men okej, det är inte en film som vill uppvigla, snarare en som bittert konstaterar att det där med lika rättigheter för alla, är en illusion.