Hon börjar med att recitera en dröm hon haft. Barn och ungdomar flyr simmandes undan massakern på Utøya. På stranden tar polis och föräldrar mot med varm hand, men de som är 18 år eller över får inte gå i land, tvingas tillbaka till helvetet på ön.
Det är en träffsäker analogi, lätt att relatera till, och dessutom ett briljant anslag. Mer behöver liksom inte sägas.
Det fagra talet om allas lika värde och rättigheter är bara nys. Kommer man från långtbortistan får man räkna med en tuffare behandling – även om man har ärr på kropp och själ.
Det är en nyttig påminnelse. Man behöver lite vi- och dom-perspektiv där man går och våndas över att de där månglarna på Apple aldrig släpper Iphone 6.
Men ”Dom andra” är ju inte bara till för att vi i publiken ska vakna till. Margreth Olins mission är tydlig.
Hon vill göra individer av alla de asylsökande som sitter runt om i landet i väntan på det 18-årskalas som också kan bli deras dödsdom.
Hon vill visa oss människan bakom diarienumret. Att rädslan urholkar själen.
Och hon gör det med framgång. Efter en och en halv timme sitter ett helt gäng unga öden och molar i magen.
Tydligt patosdrivna dokumentärer tenderar att bara bli recenserade för sitt innehåll, det finns alltid risk att fastna på tema och åsikt – och när det gäller den här filmen är det såklart lätt att hålla med allt som sägs.
Lite för lätt.
Vi utmanas aldrig i våra egna fördomar, vår egen materialistiska mättnad. Det är god människa mot ond maskin (=myndighetspersoner). Vi hänger med, nickar bifall, suckar över byråkratins kyla. Bildar enad front mot dom andra ”dom andra”.
Även om Olin & co har ambitioner med sitt bildarbete, man växlar mellan olika estetiska grepp – intervju, skakig actionkamera och drömsekvenser – får de inte bilderna att tala med riktigt samma emfas som texten.
Men en oväntad scen får det att rista till i bygget. Olin kliver nämligen själv in i filmen – och i det rättsliga skeendet.
Hon vittnar i rätten om en av sina skyddslingars utsatthet. Hon säger i voice over att det är omöjligt att följa sådana här orättvisor utan att själv gripa in, och begår på så vis ett skönt och fortfarande ganska sällsynt brott mot den gamla fluga-på-väggen-tanken som bär gammal klassisk dokumentär.
Många dokumentarister hamnar i hennes läge men de flesta väljer att klippa bort sig själva ur handlingen.
Den meta-begrundande sekvensen hade gärna fått följas av fler, men det är klart… då hade det ju varit en annan film.