1950 bodde 30 procent av världens befolkning i städer. 2007? Över hälften. Postindustrialisering och tillväxt har gjort att världens städer växer med 180 000 människor om dagen. Enligt FN beräknas 80 procent av världens befolkning bo i städer så snart som 2030. Någon gång efter det tredje världskriget 2070 kommer vi alla tvingas bo i megastäder (landsbygden är strålskadad ödemark) där gängvåldet härskar och den handikappade nationalstaten bärs upp på en krycka av så kallade ”Judges” – poliser som är domare, jury och bödel på en och samma gång. Well, det där sista är förstås inte enligt FN.

Framtidsvisioner handlar som bekant först och främst om farorna i nutiden, och den svarta satiren från serietidningen ”Judge Dredd” som föddes i slutet på 70-talet är mer aktuell idag när världen står inför värre överbefolkning och en utveckling som på allt fler platser liknar en polisstat.  

”Dredd 3D” börjar med ett trippelmord i ett av Mega City 1:s slumområden – en enorm skyskrapa kontrollerad av gängledaren Ma-Ma, en ärrad ex-prostituerad som blivit gangsterboss med hänsynslöst våld som främsta konkurrensmetod.
Ma-Mas klan har utvecklat en ny syntetisk drog kallad ”Slo-Mo” som får sina knarkare att uppleva allting i 1 procent av hjärnans normala hastighet.

Det ser med andra ord riktigt ballt ut i 3D.

Supersnutarnas supersnut Dredd tar med sig färskingen Anderson direkt från polisskolan för att undersöka morden. Dredd och Anderson blir instängda och jagade som kackerlackor i det enorma slumkomplexet. Blyskurarna regnar i korridorerna och till skillnad från de flesta actionfilmer på bio idag är våldet härligt barnförbjudet. Allt toppas med Paul Leonard-Morgans soundtrack med malande apokalypshouse som ligger så högt att pulsen synkas till basen.

I kalkonen ”Judge Dredd” från 1995 tog Sylvester Stallone av sig den karakteristiska Judge-hjälmen ett par minuter efter förtexterna och levererade repliker som ”I AM THE LAW” - idag skämsklassiker på youtube.
Karl Urban som spelar huvudrollen den här gången tar inte av sig hjälmen under hela filmen (precis som i serien, eftersom ”rättvisan inte har något ansikte”). Urban spelar alltså bara med munnen, men får till samma bestämt nedåtpekande mungipor och surmulenhet som sin serieförlaga.
Mutanten Anderson lämnas utan hårdkokta repliker som ”Negotiation's over, sentence is death” men Olivia Thirlby spelar henne iskallt, särskilt när hon torterar lågliv med telepatiska krafter.

Judge Dredd inspirerades av den våldsamme romantikern Frankenstein i kultfilmen ”Death Race 2000” från 1975 (en framtidsskildring där nationalsporten går ut på att köra över fotgängare). Och Joseph Dredd är inte ett auktoritärt arsle utan en sårad antihjälte som duperats att tro på lagen som religion. ”Dredd 3D” är dock ingen djupdyning i karaktärens moraliska dilemman. Hela bakgrunden om att Dredd är klonad och uppvuxen med falska minnen ignoreras. Filmen gör ingen ansats att berätta en bakgrundshistoria om sina karaktärer, trots att det finns ett spann av storys från ett över 70-årigt fiktivt universum tid att ösa ur. Det räcker med febrig spänning och blytung action för att den dystopiska världen ska få ett trovärdigt liv utanför den klaustrofobiska skyskrapan.

Polisen i dagens USA och Grekland klär sig i outfits som liknar "Judges" i Mega City 1. Demonstranter och s.k. whistleblowers stämplas allt oftare som huliganer och terrorister. I Sverige gör försvarsmakten reklam med bilder från upplopp i mellanöstern och sarkastiska undertexten ”Det där ordnar sig säkert”.
Är det okej att sitta och digga värsta våldsporriga musikvideofieringen av en inte alltför avlägsen verklighet - där de hårda institutionerna är det enda som finns kvar av allmännyttan? Självklart. Det är kunglig underhållning.
Den hopplösa framtiden i ”Dredd 3D” är inte en modell för lösning på problemen med social oro, med lite god vilja är det snarare en potentiell fasciststat skildrad genom en brutal skrattspegel.