Pat (Bradley Cooper) kommer på sin fru med att vara otrogen i duschen till deras gemensamma hem. Aj.
När den andre mannen har kulor nog att säga ”det är bäst att du går” gör Pat som normalt folk och misshandlar gubben halvt till döds. Rättsväsendet håller inte med, och skickar honom för en vända på psyket.
Pat släpps ut i verkligheten (mot läkarnas inrådan) och flyttar in i sitt gamla föräldrarhem i Philadelphia, och försöker komma i form för sin exfru som utfärdat besöksförbud. Pats bipolära sjukdom flirtar med oscarsjuryn på ett nästan lika manipulativt sätt som Colin Firts stammande i ”The King’s Speech”. Sjukdomen landar i feelgood-komisk distans när Pat joggar runt kvarteret klädd i en svart sopsäck som han tror ska hjälpa honom gå ned i vikt.
Pats farsa (Robert De Niro) lider också han av vidskepliga tvångstankar, och bettar familjens besparingar på hemmalaget i football.
Efter den här presentationen hade en vanlig amerikansk indiefilm fortsatt med att Natalie Portman kommer till undsättning som en magisk Tingeling för trasiga män.
Som tur är dyker Jennifer Lawrences gotiga Tiffany upp istället. Nybliven änka och lika frekvent pillerknaprare som Pat.
Tiffany fick kicken för att hon låg med alla på jobbet, och skulle kanske hamnat i fällan ”översexuell kvinna med psykiska problem” om inte David O. Russell (”The Fighter”) varit en så bra manusförfattare. I stället är hon uppkäftig och sätter Pat på plats utan att för den skull bli en morsa. På många sätt är hon filmens friskaste karaktär.
De två börjar träna inför en kommande danstävling och upptäcker förstås att ... ja ni fattar.
Bradley Cooper kan vara odrägligt självgod, men spelar bra när hans rollpersoner lider av någon slags depression (som han också gör i kommande ”Beyond the Pines”). I en genial scen flippar Pat över att Hemingway skrev ett så deppigt slut på ”Farväl till vapen” och väcker sina stackars föräldrar med ett vredesutbrott mitt i natten.
Psykiska problem är förstås jävligt indie. Men om man ser ”Du gör mig galen!” som ett välskrivet stycke romantisk dramedi – utan att ifrågasätta huruvida neuroser är sexiga (vilket Woody Allen aldrig gjort under hela sin karriär), glömmer den lökiga svenska titeln och ignorerar det lite för söta slutet – blir den väldigt lätt att tycka om.