Margarethe von Trotta, Rainer Werner Fassbinder och de andra tyskarna bearbetade det nationella traumat från nazitiden redan för 40 år sedan, men nu verkar landets filmmakare vara inne i en andra andning.
Temat ”våra föräldrars synder” återkommer i diverse nutida filmer, från den förstnämndas idolporträtt ”Hannah Arendt, och 70-talsikonen Volker Schlöndorffs nyliga ”Dödslistan”, över Christian Petzolds ”Phoenix” (gick på bio i Sverige i augusti), och tillbaka igen till von Trotta som här visserligen gjort ett drama som inte nämner nazismen, men som ändå lätt kan ses som en metafor för just den äldre generationens svek och skuld.
Det börjar lovande, som ett dubbelgångarmysterium i Wim Wenders, eller kanske ännu mer Claude Chabrols, anda. Sångerskan Sophie Kromberger blir kontaktad av sin gamle far som på nätet hittat en artikel om en för honom okänd operasångerska, som är på pricken lik hans nyligen avlidna fru, tillika Sophies mamma.
Pappan övertalar dottern att ta flyget till New York för att ta reda på vem kvinnan är.
Även här, som i ”Hannah Arendt”, dyker von Trottas gamla favoritskådespelerska Barbara Sukowa upp – passande nog som spöke ur det förflutna. Denna gång tyvärr i den klichéartade rollen ”divig operaprimadonna” à la Tintins Bianca Castafiore.
Regissören och manusförfattaren Margarethe von Trotta berättar rakt upp och ner, utan vare sig estetiska eller intellektuella krusiduller. Det låter kanske positivt, men är det inte. Storyn ska fram, resten av skapandet verkar vara av underordnad karaktär.
Även ”Hanna Arendt” led av ett stompigt berättande, men den var å andra sidan smockfull av intressant fakta, och verklighetsbakgrunden hjälpte ju till att baxa filmen in i mål.
Här har vi istället ett småtrist manus och en stel regi som inte kan leva upp till den spänning eller gåtfullhet som inledningen utlovar. De avslöjande som kommer är förhållandevis odramatiska, och den antika otrohetshistoria som ligger i potten, skulle kunna utgöra stomme i en TV-serie i den nu stilla insomnade såpagenren.
När man sedan, i en film som försöker utvinna stämning från alldeles för långa sångnummer, inte ens lyckas synka sången till skådespelerskornas läppar, är den initialt goda viljan tyvärr förbrukad.