Centralfigurerna i Roy Anderssons Venedig-vinnare är två resande i skämtartiklar som försöker kränga skrattpåsar, vampyrtänder och andra lustigheter. Deras återkommande mantra ”Vi vill hjälpa folk ha lite roligt” ter sig som en pendang till August Strindbergs ”Det är synd om människan”.
För det är det ju, speciellt i vår mest egenartade filmskapares universum. Det är anakronistiska miljöer, vitsminkade figurer i smutsgula nylonskjortor, vankandes omkring i en öststatsliknande limbotillvaro.
Unikt och igenkännbart på samma gång. Om man har ett så specifikt uttryck som Roy Andersson syns ju upprepningen tydligare. Tanken att jag tröttnat på Anderssons estetik kom dock ganska snart på skam. Väl på plats i salongen är det bara att kapitulerar.
Igen.
Det här är så snyggt, så mästerligt komponerat, så underhållande. Visst finns det några skönhetsfläckar, den där försäljar-duon får exempelvis lite för mycket duktid, men ändå... imponerande.
Filmen med den alldeles för långa titeln för att kunna återges i sin helhet här, är smockad av extremt välkomponerade tablåer. Som gärna hyser minst två separata skeenden. Den mäktigaste scenen är den som utspelar sig på en bar i utkanten av en trasig stad, i någorlunda nutid. Plötsligt marscherar Karl XII:s armé förbi på gatan på väg mot Poltava. Kungen själv rider in på etablissemanget, beställer en Ramlösa och blir tänd på den unge bartendern.
En reva i tidsväven öppnar sig sålunda framför oss, även i andra sekvenser, som möjliggör att dra paralleller, sätta samman, se den större bilden.
Roy Andersson är omtalat ointresserad av den klassiska dramaturgin som berättar en historia från ax till limpa. Han upprättar istället tankebanor för oss att glida på, fram och tillbaka i historien, upp och ner mellan samhällets lager.
Flickorna som blåser såpbubblor på balkongen, inte vitsminkade som resten av ensemblen, ger en paus full av stilla Liv. Likaså de älskande på stranden.
Många har sagt det förut, inte minst han själv, men det är ju sant: Roy Andersson är ett unikum. Främst för bildverken – den statiska kameran bjuder in till detaljerade scenarier som man vill sjunka in i, länge – men också för hur han ger dem extra djup med hjälp av humoristiska plattityder. Och vice versa. Text och bild i ständig dynamisk växelverkan.
Mot slutet en Monty Python-liknande scen där svarta slavar bränns till döds i en gigantisk koppartrumma – som det står Boliden på – medan överklassen står och tittar på med champagne i hand. En referens till skandalen där nämnda gruvföretag skickade sitt giftavfall till Chile. En händelse bortglömd av alla, utom Roy Andersson och de som drabbades, såklart.
Det är inte bara Boliden som får smaka piskan. Detta är överhuvudtaget en eldskrift mot kolonialism, materialism, egoism och andra enligt regissören förkastliga ismer. Subtilt är det inte, men ändå slagfärdigt. Den som har ett samvete, en intakt moraliskt kompass, utmålas som lipsill.
Man ska inte rota i det gamla. Bättre titta åt ett annat håll – där det alltid finns någon krämare som bara ”vill hjälpa folk ha lite roligt”.