”En mörk, modern Jesus-saga”

Uppdaterad
Publicerad

Åtta år efter kaoset från ”The Dark Knight” reser sig Batman för att försvara Gotham City igen. Men det är en långsam resning. Likt en äldre man som kliver upp ur ett varmt bad gäller det att ha tålamod, skriver Kristoffer Viita om ”The Dark Knight Rises”.

Bruce Wayne är ur form. Han har fått skägg och en liten löjlig käpp för att stödja sitt trasiga knä. Inte den bästa tidpunkten för ett muskelberg med roid-rage att dyka upp och ockupera hela staden. Logiskt nog är det precis detta som händer. ”The Dark Knight Rises” bygger långsamt upp stämningen av att Gotham har det lite för bra. Polisen pratar om ”fredstid” och Batman har inte synts till sedan Harvey Dent (Two-Face) försvann. Den officiella förklaringen är att Batman mördat en polishjälte (vilket förstås är trams). Bruce Wayne isolerat sig á la Howard Hughes i sitt feta gods men när inbrottstjuven Selina Kyle (Anne Hathaway gör en grym Catwoman) dyker upp och rånar honom, börjar Wayne ana att det är något nytt på gång.

Det börjar röra sig under Gotham. Skurken Bane som introduceras tidigt bygger en grupp dedikerade psykopater i Gothams kloaker (en mer praktisk variant av det Pingvinen gjorde med sin clownarmé i Tim Burtons Batman).

Filmrecensioner

Men filmen börjar inte på riktigt fören Bane bryter Batmans rygg, precis som han gör i serierna, och kastar ned Bruce Wayne i ett rövhål till fängelse på en gudsförgäten plats innan han tar Gotham som gisslan med en bomb.

Wayne måste således gå igenom det som Rocky, Spindelmannen, Mike Tyson och Hillary Clinton alla fått gå igenom: hitta tillbaka till sin killer instinct. Fast med bruten rygg. Och detta mot, förlåt nu om jag svär i kyrkan, den värsta Batmanskurken. Jokern var en autonom terrorist, lika tossig som biografskytten i Colorado (som liknat sig själv med den vitsminkade skurken). Bane är en ledare för en armé i ett klasskrig som började på toppen och nu sipprat ned. Han är de 99 procenten – gone wrong.

När han besöker börsen på Wall Street (eller vad det nu kan tänkas heta i Gotham) säger en skitskraj bankir att det inte finns några pengar att stjäla. Var på Bane svarar: ”Jasså, men vad gör ni här då?”. Efter att hans gäng pangat sönder skärmarna med aktieflöden hackar de till sig alla pengar och fortsätter med en stadskupp – med massrättegångar och avrättningar för de förmögna som skott sig på samhällets svaga.

I den porrigt snygga öppningssekvensen kapar Banes terrorgrupp en CIA-plan där han förklarar att ”Det spelar ingen roll vilka vi är, det som spelar roll är vår plan – ingen brydde sig förrän jag tog på mig en mask.”. Precis som Batman vill Bane förkroppsliga en symbol för en idé. Han vill inte bli rik eller känd eller bara spränga upp Gotham. Han har en sektledares övertygelse kombinerat med en brutalitet som skulle gjort Darth Vader avundsjuk och han vill ha en revolution.

Och Bruce Wayne har som sagt inte tränat på rätt länge.

Det är givet att nördarmén på internet kommer hylla det psykologiska ”djupet” i Christopher Nolans Batmantrilogi. När ”Dark Knight” hade premiär 2008 fanns det till och med filmjournalister som jämförde Nolan med Stanley Kubrick (fniss). Det var förstås löjligt, och Batman må vara en historia för barn men Bane i ”The Dark Knight Rises” kommer ge de flesta mardrömmar.

Under ”Batman Begins” kunde jag inte komma över Christian Bales ansträngda strupcancer-gimmick, och ”Dark Knight” hade den där Heath-Ledger-är-död-hypen (som ironiskt nog dödade all kritik mot filmen). I ”Dark Knight Rises” har jag vant mig vid rösten, actionscenerna är maffigare och Chris Nolan realistiska ton tar inte över serietidningarnas känsla för fantasi. Han levererar en mörk, modern Jesus-saga om en rik man med psykisk sjukdom som offrar sig för våra synder.

Fakta

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet