Den nybakade regissören Karzan Kader gav ossför två år sedan novellfilmen ”Bekas”, en berättelse om två små föräldralösakurdiska bröders längtan bort från Saddam Husseins repressiva Irak. Derasbegränsade synfält gör att de tror att USA ligger inom räckhåll, och de tardärför sin åsna och ger sig av för att hämta Superman, som de tänker skastraffa diktatorn och styra upp landet.
”Bekas” fick helt välförtjänt en hel deluppmärksamhet och idel lovord, men så var det också en charmig sak, envälavvägd balansakt mellan smärtsam realitet och bolstrande saga; en film somlikt få andra levde upp till sin ambition att berätta ur ett barns perspektiv.
Nu har alltså Kader & co, sannoliktsporrade av det goda mottagandet, kavlat ut den kärnfulla kortfilmen till enfullängdare- med ett tyvärr inte helt lyckat resultat. Jo, allt finns där, det fina fotot, delivfulla bröderna i de lika levande miljöerna men ändå ser vi ett tydligt bevispå det inte bara är minuterna som skiljer en långfilm från en kort. Dynamik ochdramatik må te sig som robusta begrepp men de bör hanteras med finess ochtajming.
Där novellversionen ständigt rörde sig framåtstår ”Bekas” 2012 och stampar. Repetitionen är bitvis störande, värst lider denfrån början välproportionerade feel-good-stämningen. Den milda humor som kom urbrödernas nollkoll på verkligheten blir här, efter eviga omtag, bara tjatigbehagsjuk; de första gångerna Superman och Amerika kommerpå tal är det gulligt, efter ett tag framstår det som lyteskomik.
Det smärtar att behöva skriva det, men tyvärrgäller det även lillpojken Zana vars energiska skrikighet, i90-minutersvarianten, gör honom till ett i längden påfrestande resesällskap.
Nå, efter denna spontana konvulsion ska detändå sägas att ”Bekas” har ett tveklöst värde, och förhoppningsvis långt liv,som skolfilm. Barn har inga problem med upprepning, tvärtom faktiskt, och härfår de framförallt ett spännande vittnesmål från ett Mellanöstern som interiktigt ser lika domedagsartat ut som det brukar göra när vuxna sätter på sigpatoshatten.
”Bekas” berättar till stor del personenKarzans egen historia, och det är fullt förståeligt att han vill sprida denutanför den lilla skara som ser svensk kortfilm, men nu är det dags förregissören Kader att ge sig i kast med andra ämnen – och mycket talar ändå föratt det kan komma att bli riktigt bra.