Tysken Wim Wenders var en av de drivande och mest intressanta filmskaparna i 1980-talets svartklädda independentvåg. Tillsamman med regissörer som bröderna Kaurismäki och Jim Jarmusch, och musiker som Tom Waits och Iggy Pop, utgjorde han själva det kulturella fundamentet för alla oss postpunksromantiker med galopperande weltschmertz.
Titlar som ”Himmel över Berlin”, ”Paris, Texas” tycktes med sina dröjande berättarvärldar och höga konstnärliga anti-ambitioner vidga våra sinnen.
Snart tog den ironiska generationen över makten, med Tarantino i spetsen, men Wenders körde vidare med sina höga världsförbättrarpretentioner tills han försvann från kartan över angelägen film (Vägen svängde men det gjorde inte Pekka – om ni kommer ihåg de roliga minihistorierna..?).
På senare decennium har han kommit upp på banan igen – dels för att pendeln har svängt tillbaka – ”seriös” är inte längre ett skällsord – men lika stor roll spelar nog hans eviga och smittande fascination inför bildmediets möjligheter.
För fyra år sedan fick han filmfolket att tappa hakan inför något så udda som en dansdokumentär i 3D (”Pina”). Den nygamla tekniken brukar ju uteslutande vara en gimmick ämnad för blockbusterpubliken som tycker det är kul när saker tycks sticka ut ur duken. Nu levererar Wenders alltså något som man hittills mest tänkt på som ett skämt: ett sensibelt relationsdrama – i 3D.
”Pina” blev hyllad världen över medan den lite knepigare ”Every Thing Will Be Fine” än så länge har fått en mycket begränsad distribution. Hade det inte varit för att Film i Väst är medproducenter skulle Wenders skapelse sannolikt aldrig tagit sig in på svensk biograf.
Utländska kritikerkollegor har stört sig på filmens sega takt, vilket på sätt och vis är talande för hur berättartempot successivt har höjts sedan ”Paris, Texas” dagar – som trots sin snigelfart var het som apfelstrudel.
Wim Wenders lutar sig här mot ett manus av norske Bjørn Olaf Johannessen, som har knåpat ihop en finstilt sak om det som redan Stig Dagerman skrev om: Att döda ett barn. Medelst bil.
Här är det James Franco som sitter vid ratten. Hans rollfigur, författaren Tomas, är rätt deppig redan innan olyckan, men den gör att han går i ett snarast vegetativt tillstånd.
Berättelsen tar några skutt i tiden under filmens gång, elva år går det mellan barnets död och ridåns fall, vi får följa hur författaren och den döde pojkens mor (Charlotte Gainsbourg) handskas med traumat och dess bieffekter. Dramats fokus ligger förment på de vuxna men i dess pulserande kärna står barnen. De döda och de levande.
Det handlar om ansvar, skuld och skapandets källa – utan tydligt ställda frågor och inga som helst svar. Filmen skrider nästan provokativt långsamt fram, med en Gainsbourg som viskar fram sina repliker, och Franco verkar ha satt i sig en försvarlig dos lugnande.
Jo, ärrbildning på själen är erkänt svår att skildra på duk, men tysken och norrmannen har jobbat fram ett slags psykologisk realism som övertygar.
Det är alltså stora känslor skildrade i mycket små gester (som ”Så och på jorden” – fast tvärtom). Här talar blickar och bilder, inte sällan i tystnad. Folk rör sig som i slow motion och hela bygget är flera gånger på väg att välta över i pinsam högstämdhet men ändå… jag gillar det. Precis som jag nyligen gick igång på Jim Jarmuschs senaste, den valiumarinerade vampyrhistorien ”Only Lovers Left Alive”, från 2013.
Kanske blev jag mer präglad än jag tror, på 80-talets postpunksprofeter och deras ödesmättade världsbild.