Ulrich Seidlär en fullständigt skoningslös samhällskommentator som sätter strålkastare påvår kulturs mest frånstötande sidor. ”Paradis: Kärlek” är en hagelstorm avfördomar och övergrepp – och efteråt känner man ett starkt behov av en dusch.
I den förrafilmen, ”Import Export”, lät han oss besöka EUs bakgårdar, nu i den förstadelen av den österrikiske regissörens Paradis-trilogi följer vi med den ensammatonårsmamman Teresa på semester till Kenya – och får på köpet en smärtsam trippgenom maktmissbruk, prostitution och nutida kolonialism.
Teresa ochhennes gäng pantertanter ger varandra unga svarta män i födelsedagspresent, ochframstår minst lika vidriga som deras manliga torskkollegor i Thailand. Det ärsvårt att värja sig mot deras empatilöshet, men Ulrich Seidl och medförfattarenVeronika Franz lämnar ändå inte Teresa helt i sticket.
Vi ser atthon duperar sig själv, att hon i alla fall i början faktiskt tror att hon skafå äkta kärlek. Som medelålders överviktig kvinna, ratad på hemmamarknadenförsöker hon återupprätta sitt människovärde, men hon blir fartblind ochtrampar i sin tur på de som har ännu lägre status.
Menfilmmakarna är i första hand inte intresserad av att prata just om Teresa, honfår istället förkroppsliga det kollektiva självbedrägeriet som görexploateringen möjlig även idag, alltså det skådespel som i princip allaulandsturister är medverkande i – även om de allra flesta av oss inte går sålångt som Teresa och gänget.
Ulrich Seidlär inte subtil men han är samtidigt nyanserad i sin tydlighet. För även omsjälva grundkonflikten är lättfattlig har Seidl, precis som i ”Import Export”,gjort en film som expanderar utanför sina fysiska ramar, som bubblar avundertext.
När mankliver ut ur biografen känns det följaktligen fullständigt självklart att detgår en röd kausal tråd mellan de vitas eskapader i Kenya och det gisslandramasom, samtidigt som jag såg filmen, pågick i Algeriet.
Det må varaatt tjäna tråden för långt, men det är den effekten Ulrich Seidl har. Han görnämligen inte bara film, han blottlägger sociala och historiska mönster ochsammanhang.
Men UlrichSeidl levererar inte bara tankegods. Han har ett estetiskt öga också, som härger oss en avskalad realism, förrädiskt enkel men egentligen finsnickrad ochexakt. De många tablåartade scenerna för tankarna till såväl Roy Andersson somRuben Östlunds bildberättande. Inte minst den där de nyanlända får lärasignågra ord på zwahili, framförallt då det urskuldande uttrycket ”HakunaMatata” (som redan den mildare kolonialist-animationen ”Lejonkungen” lärde ossbetyder typ ”Inga problem”). Det återkommer som ett mantra, uttalat av såväl devita kvinnorna som de svarta männen, det blir som en besvärjelse, ett kodordsom ska dölja den skitiga verkligheten bakom den glättiga fasaden.
Ennyckelscen är fångad på filmens affisch: de övergödda blekansiktena liggeruthällda på sina solstolar, fötterna mot havet, några meter framför dem löperett rep som skiljer dem från ett gäng svarta unga män som står uppställda vidvattenbrynet, som slavar på auktion, som varor i ett paradisiskt skyltfönster.
Det senareär en fenomenal bild, effektiv talande, smärtsamt avslöjande sakernastillstånd, och summerar egentligen allt på några få sekunder.
Del två itrilogin, ”Paradis: Tro” ger sig i kast med den katolska tron. Det vore ingenöverdrift att påstå att jag som troende ateist ser fram emot den svenskapremiären den 12 april.