”Familjen Persson i främmande land” inleds med en naivistisk skildring av hur Per Persson för cirka 40 år sedan lämnar Ballingslöv i djupaste Skåne för att ge sig ut i världen: En leksaksbil dras fram över en karta som skulle kunna vara hämtad från valfri Indiana Jones-film.
Eller möjligen Jan Lööfs-bok om den upptäcktsresande ”Pelle i djungeln”.
Sago- och äventyrstonen är med andra ord etablerad och redan där har man lyckats överraska.
En dokumentär om kulturkrockar, främlingsrädsla och själsdödande byråkrati brukar inte se ut så här, brukar inte leverera sina sanningar med lätt hand, men den numera erkända filmarduon Åsa Blanck och Johan Palmgren har tidigare skämt bort oss med dokument som inte alltid följer mallen.
De utgår gärna från en god historia, med en udda individ, letar fram kärnan och låter det växa ut det till en spännande och talande bild av samhället. Samma sak med ”Vikarien” och ”Bedragaren” – men här har man som titeln säger tagit sig an en hel familj.
Per Persson gifte sig i Pakistan, fick två döttrar, och när filmen tar sin början är det dags att ge sig hem igen, främst för att de pakistanska svågrarna inte ser med blida ögon på Pers sätt uppfostra döttrarna. Familjen fruktar för deras liv och snart står de alla på tågstationen i Hässleholm.
Och den kulturella seriekrocken är ett faktum.
Trots de grava omständigheterna kring flytten och alla de svårigheter som möter familjen på den konservativa skånska landsbygden har Palmgren och Blanck (med gedigen manus- och klippassistens av Petter Brundell) gjort något som bäst beskrivs som en dokumentär feel good.
”Familjen Persson i främmande land” växlar friskt och friktionsfritt mellan det dråpliga och det allvarliga. Filmarduon är mån om att inte döma, vare sig de pakistanska eller de svenska inskränkta byborna.
Vi småkluckar åt alla inblandade men det är medkännande situationshumor inte lyteskomik.
Till stor del är det familjen själv som sätter stämningen, när tillvaron kärvar plockar de fram en befriande galghumor, som i och för sig ibland övergår i jargong och kamerakänning – alltså en känsla av att de spelar upp lite frejdigare versioner av sig själva framför kameran. Men det är sådant man får köpa när det mänskliga subjektet, och inte filmarens patos, står i första rummet.
Duon lär ha följt familjen i sex år, vilket motsvarar cirka 3 153 600 minuter (okej, kameran har inte varit på hela tiden, men ändå…). Det måste självklart ha varit ett hästjobb att koka ner det till de dryga 80 minuter som är slutresultatet, och det ger också en extra metadimension till tittandet: Med tanke på det digra materialet är det ju en ren tillfällighet att vi fick se just den här filmen om Per Persson, den kunde ha sett ut på miljoner andra sätt.
Men det blev ju riktigt bra så här också.