Visst ser den rådande åldersfascismen till att den absoluta merparten filmer befolkas av ungdomar, eller den av alla mediabolag åtrådda åldersgruppen ”unga vuxna” – men i takt med att pensionärerna blir fler har de också armbågat sig in på bioduken.
Bara denna höst ser vi grå pantrar i huvudroll eller stor biroll i ”Grandma”, i kommande ”45 år” och ”Rock the Kasbah”, och inte minst Paolo Sorrentinos ”Youth.
Och så här då, i en harmlös igenkännings-feel good för det gamla gardet.
Diane Keaton och Morgan Freeman gör paret Alex och Ruth, som bott i samma lägenhet sedan stenåldern. De är hej och tjenis med alla i sitt Brooklynkvarter men det börjar ta på krafterna att knalla upp och ner de fem trapporna utan hiss. En hektisk helg ger de sig därför in på den överhettade bostadsmarknaden. Deras lägenhet invaderas av ett gäng små- eller helknasiga spekulanter medan Ruth och Alex valsar runt stan på olika visningar.
Inledningsvis kan man skönja ett visst mått av gentrifieringskritik. Precis som i de flesta storstäder gör stigande priser att ”vanliga” människor tvingas bort, medan den besuttna medel- och överklassen lägger vantarna på innerstaden. Men kritiken kommer minst sagt av sig när det visar sig att huvudrollsparet inte alls har så ont om pengar som manuset först insinuerat, eftersom de uppenbarligen har råd med en flytt in till Manhattan.
Ja, den vändningen är udda, den sänker filmens redan låga insats rejält, gör att konflikten enbart kommer att handla om huruvida de ska orka ta sig upp och ner för trapporna eller ej.
En mindre eggande dramaturgisk konflikt lär vara svår att uppbringa.
Nu slänger man visserligen in två sidohistorier. En om parets sjukdomsdrabbade hund som kanske eller kanske inte kommer att överleva sin sjukdom, och en där vi samtidigt med lägenhetsvisningarna följer en nyhetsstory om en potentiell terrorist som är på flykt i området – vilket antas påverka bostadspriserna negativt…
Vissa scener är i det närmaste aggressivt inställsamma, som det där återkommande mötet mellan Alex och den lilla förnumstiga tjejen som dyker upp på alla visningar. Slutsentensen som man redan i begynnelsen antar ska komma är timid och lagom konservativ.
Det vore så lätt att dra till med åldersrelaterade lyteskomik, som att berättelsen rör sig framåt med rullatorfart, eller att den är så repetitiv att den kan uppfattas av även de med begynnande demens. Jo, dörren står onekligen på vid gavel, men det finns ändå något sympatiskt odramatiskt här, som i alla fall ger ett visst utslag på mysmätaren.
Jag kan förstå filmmakarnas önskan att göra en enkel film om ett vanligt par med ordinära vardagsproblem. Inte minst då det, trots den inledande uppräkningen av titlar, görs väldigt få filmer där vi ser pensionärer högst upp på rollistan.
Å andra sidan förtjänar även de med begynnande tandlossning lite mer tuggmotstånd än så här...