”Visste ni att han som skapade Wonder Woman gjorde det tillsammans med sin fru och deras gemensamma älskarinna. De uppfann också lögndetektorn!!” Som jag har tjatat på ett serienördigt vis om superhjälten Wonder Womans skapare. Historien om psykologiprofessorn och hans okonventionella kärleksliv är helt enkelt otroligt bra. Efter att nya Wonder Woman-rullen kom i våras, är det nu dags för filmen om hur hon blev till.
Det äkta paret William och Elizabeth är båda radikala och skarpa psykologer på Harvard under 1920-talet. Efter första världskrigets terror med tusentals traumatiserade unga soldater, är studier av det mänskliga psyket på modet, och paret intresserar sig för ”manligt” och ”kvinnligt”, våld, lögn, dominans och underordning. I deras laboratorium står en misslyckad lögndetektor eftersom de ännu inte lyckats hitta sambandet mellan ljugande och mätbar kroppslig reaktion.
Den unga studenten Olive Byrne anmäler sig frivilligt att bli makarnas assistent och snart har trion inte bara knäckt koden till lögndetektorn utan också inlett en passionerad relation.
Korsklippt med det soliga universitetslivet ses en pressad William Marston något decennium senare, i en förhörssituation med en statlig censur-instans. William får förklara varför hans seriefigur har så utmanande klädsel, varför han hävdar att kvinnor är bättre än män och varför det är så mycket bondage och smisk i denna ”feministiska” serietidning.
Regissören som plockat upp berättelsen är Angela Robinson, producent och regissör till bland annat lesbiska tv-dramat L word och vampyrserien True Blood. Kanske krävdes det en lesbisk, feministisk filmskapare för att navigera i det minfält av trekants-sex, bondage, moralpanik och rätt vrickade teorier om kvinnlighet (de är bättre än män eftersom de klarar av att underordna sig, ergo: kvinnor bör styra världen) som sannsagan om William, Elizabeth och Olive utgör.
Med en så stark historia kan det vara svårt att separera stoffet från utförandet. Det är hela tiden intressant, men Robinson kämpar en smula med att få ihop berättelsen om kärleksrelationen med den om superhjälten Wonder Woman och inte minst att begripliggöra Professor Marstons rätt bisarra idéer. Hon lyckas nästan, men bondage-fixeringen landar ändå inte, varken som feministisk poäng i serietidningen eller i trions erotiska experiment.
Däremot skildrar hon fint det komplexa 1940-talet då de amerikanska superhjältarna upplevde sin guldålder som nazist-kämpande patrioter, samtidigt som den konservativa moralpaniken låg som en blöt filt över populärkulturen med stenhård statlig koll på vad som trycktes i serietidningarna.
Berättelsen om den tresamma relationen är det mest fantastiska i Professor Marston and the Wonder Women. Vanligtvis beskrivs Olive som Williams älskarinna och att Elizabeth mest gav sin välsignelse. I Robinsons film är det kärleken kvinnorna emellan som är helt avgörande. De levde tillsammans hela livet.
Rebecca Hall i rollen som den skarpa och cyniska Elizabeth är filmens klarast lysande stjärna. Utan hennes tyngd och torra humor hade det sexuella spelet kunnat bli både smetigt och gubbsjukt. Med henne som självklart ankare framstår åtrån mellan de tre som äkta och ärlig.
Seriefiguren Wonder Woman må presentera en minst sagt vansklig feministisk strategi om att underordning leder till överordning, men historien om den utopiska familjekonstellation som hennes skapare lyckas ordna för sig själva, har blivit en klart sympatisk film.