Peter Pan vägrar växa upp. Han har blivit 118 år gammal men dyker ständigt upp i nya skepnader, alltid ett barn. I Benh Zeitlins Wendy är han en liten svart pojke i amerikanska södern, iklädd en trådsliten kavaj. Han springer ovanpå tågen och blir sedd av Wendy som bor med sina bröder och sin mamma ovanpå det järnvägskafé där mamman jobbar. Wendy har en livlig fantasi och är inte alls sugen på att gå i sin mors fotspår, så hon och brorsorna hoppar i farten på tåget där Peter leker.

Zeitlins miljöer är ruffa, långt från den kungliga brittiska trädgård där Peter Pan bodde i originalet. Det är ett genidrag att göra Wendy till en tjurig unge med en morsa som serverar skitiga järnvägsarbetare på en sylta, men väl i Neverland går Zeitlin vilse. I sin ambition att smutsa ned historien om Peter Pan råkar han istället skapa en film som är obehaglig, stressig och långsam på samma gång. Den känsla av förundran och glädje som bör prägla ett barnparadis (även om det givetvis har sina ormar) infinner sig aldrig. Obehaget hänger över barnen, ön och framförallt deras relationer. Visst är det härligt med vilda ungar som inte behöver foga sig efter middagsrutiner eller örontvätt, men när det spiller över i Flugornas herre blir det för mycket. 

Dikeskörningen beror dels på ett kamera- och klipparbete som gör att stora delar är som ett hetsigt slagfält filmat med kaotisk handkamera. Det är så mycket rörelse att det är svårt att begripa vad som händer. Jag ska inte skylla allt på det visuella. Bristande regi och personteckningar är förmodligen ett större problem. Bara för att Wendy, Peter, Kapten Krok och De förlorade barnen är ikoniska fiktiva figurer betyder det inte att man kan strunta i personregi och gestaltning. 

Förmågan finns nog där, framförallt hos huvudrollsinnehavarna Devin France och Yashua Mack, men ingen har brytt sig om att locka fram någon värme hos dem eller ge dem vettiga repliker. Gage Naquin och Gavin Naquin som Wendys bröder lyckas bättre, men det är nog för att de får spela olyckliga.

Hur var det nu med sensmoralen? Jo, ingen kan vara barn för alltid. Att växa upp kan också vara ett fantastiskt äventyr. Detta talas om för oss med onödig tydlighet och jag undrar om inte Zeitlin istället borde ha gjort en film där Wendy aldrig hoppar på det där tåget utan hänger på tågkaféet, surar och slänger käft med sin morsa och alla lortiga stammisar. Där finns humor, originalitet och en hel massa människokärlek. 

När Peter återigen swishar förbi som en evig sexåring känns det som att han är fast i en pennalistisk mardröm utan slut, vilket får mig att fundera på hur Zeitlins barndom egentligen var.