Amerikaner är att vana vid att se sina nationella trauman exploateras på film. Om inte minnet från elfte september återkallas av Stålmannen när han slår sönder halva Metropolis (Man of Steel), tvingas de genomlida Oliver Stones ovärdigt sentimentala ”based on a true story”-drama World Trade Center.
Nu har turen kommit till Norden när massakern på Utöya får samma Hollywoodbehandling av Paul Greengrass, för Netflix. Som skandinav är det lätt att känna en instinktiv avsmak. Usch, håll dina förenklande händer borta!
Djävulens advokat skulle invända att någon som närmast upplevt en tragedi inte nödvändigtvis är bäst lämpad att skildra den. Norge är ett relativt homogent samhälle. Kanske en utomstående kan få en klarare blick över norsk kultur och hur den kunde fostra en massmördare som Anders Behring Breivik?
Den norske regissören Erik Poppe har redan filmatiserat terrorattacken. Hans film Utöya 22 Juli är gjord i en enda lång tagning och följer en liten grupp ungdomar från arbetarpartiet medan de gömmer sig, ser sina vänner springa i panik och dö runt omkring dem.
Poppe ville komma så nära ungdomarnas upplevelse som möjligt och förvandlade tiden till en egen karaktär i filmen. I de djupintervjuer han gjort med överlevare återkom många till de 72 minuter som massakern varade, och hur det kändes som en evighet. Poppe förmedlar följdriktigt händelsen som en utdragen mardröm.
Anmärkningsvärt nog syns knappt Anders Behring Breivik till i hela filmen. Fokus ligger på hans offer och deras upplevelse. Det har två effekter: Breivik får inte den uppmärksamhet som var hans mål med dådet, men i filmen blir han också en slags omänsklig ”boogey man”. Utöya 22 juli är i princip en skräckfilm, och en väldigt effektiv sådan.
Paul Greengrass, som tidigare prisats för 9/11-dramat United 93, använder ett mer traditionellt grepp. Ambitionen verkar vara att skildra massakern så blodigt som möjligt. Den unge idealisten Viljar blir skjuten tre gånger och vi följer med under hans plågsamma rebab. Men även polisförhören, statsministerns reaktion och hela det norska samhällets kollektiva trauma. Vad som fostrade Breiviks idéer ges mindre utrymme, även om Greengrass skildrar hur en av hans inspirationskällor agerar vittne i rättegången.
Visst är det svårt att slita sig under filmens första timme. Breivik detonerar sin hemmagjorda bomb i Oslo och beger sig sedan ut till Utöya och inleder den fruktansvärda slakten medan han skriker ”come out marxist!” med norsk-klingande engelska. Sedan växlar tyvärr berättelsen ner till snigelfart.
I motsats till Erik Poppes film får publiken nu se väldigt mycket av Breivik. Men det är förstås lätt att förstå varför. Greengrass har gjort en gedigen research och baserat filmen på Åsne Seierstads reportagebok ”En av oss”, som fångar många av Breiviks mest motbjudande ögonblick och som Greengrass här återskapar. Som när Breivik, precis efter massakern, kräver att bli omplåstrad då han gjort illa sitt finger.
Breivik spelas av den begåvade Anders Danielsen Lie (känd från Oslo, 31 augusti) och han gör det utifrån bästa förmåga. I slutändan är han tyvärr fel val för rollen. Danielsen Lie utstrålar en plågad sorgsenhet och kan inte mätas med den riktige Breiviks obehagliga känslokyla.
Erik Poppes Utöya 22 juli avslutades med en text som påminde om att högerextremismen växer så det knakar i hela Europa.
Ett år efter attacken noterade författaren Karl Ove Knausgård i DN att Breivik visserligen agerade ensam, men att han byggde sin världsbild i ett rum som lät honom ”skapa tillräckligt stort avstånd till andra levande människor för att kunna avrätta dem, det rummet uppstod mitt i vår kultur, och det är det som är skrämmande. Avståndet i den människan uppstod mitt ibland oss, det finns här, nu.”
Greengrass förvandlar nästan Breivik till ett patetiskt mobboffer, en som i slutändan ”besegras” av offrens gripande vittnesmål. Det riskerar att förminska händelsen till att handla om ”en ensam dåre” frikopplad från resten av det välmående norska samhället.
Premiär på Netflix idag, 10 oktober.