Duken är svart och Leos Caraxs röst ljuder i mörkret. Ger oss tillrättavisningar: Om ni ska skratta, hosta, flämta eller fisa så gör innan föreställningen börjar. Ja, man kan passa på att andas också eftersom inte heller kommer vara tillåtet i salongen.
Efter det befinner vi oss i en inspelningsstudio där regissören, hans dotter, Adam Driver och Marion Cottilard och en hel massa annat folk börjar sjunga, de lämnar studion, vandrar gatan fram där statister ansluter och ja… det är så mycket musikal att min inre motståndrörelse genast börjar beväpna sig, men det dröjer inte många sekunder innan det är tydligt att det inte är plastig sång-och-dans-party med nyfönade modeller. Istället en musikal med attityd och sliten läderjacka, i moll och med metakvaliteter, som ständigt bryter den fjärde väggen, ja, en massa andra väggar också.
Adam Driver är maffigt närvarande som den demoniske, publikföraktande komikern Henry som blir ihop med Marion Cotillards framgångsrika operasångare Ann. Skvallermedia blir till sig i trasorna, följer paret genom den första passionen, dottern Annettes ankomst och vidare in i berättelsens mörkare ton.
Det handlar om skapande, om kändishysteri och pöbelbeteende men också om svartsjuka och vådan av brutal manlighet. Till viss del baserad på filmskaparens eget liv, och hans relation till dottern och den alltför tidigt avlidna frun.
Inga nya saker, med andra ord, men så väl arrangerade att jag länge inte har en aning om vart intrigen är på väg. Bara en sådan sak kan få en kritiker att brista ut i ett inre stillsamt jubel.
Ett allkonstverk, skulle man kanske kunna säga, för att försöka famna hela den skruvade fransosens mustiga skapelse.
Hyllad i Cannes. Dissad i Cannes.
Kritiker och publik står kluvna, som ofta inför Carax – men så gör han också egensinniga saker som tänjer på begreppet film, som påminner om hur konventionell 99 procent av repertoarfilmen är. Det har gått nio år sedan hans förra film, Holy motors, som inte heller var en buskablyg. Trodde den var svåröverträffad men den säregna filmaren har aldrig varit så mordiskt lekfull som här.
Precis som i Woody Allens enda besök i genren, Alla säger I love you, är huvudrollsinnehavarna inte utbildade sångare, vilket ger skön friktion. Ett annat kreativt genidrag är att dottern Annette ”spelas” av en trädocka – en metafor för hur Henry ser dottern som en accessoar, något att exploatera för egen vinning. Det är först mot slutet som hon blir till kött och blod, för det är först då som pappan verkligen ser henne, och inser vad han gjort.
Det är en överraskande öm scen som smyger sig in genom solar plexus och klamrar sig fast vid ett blödigt fadershjärta.
Det ramlar in musikalfilm nuförtiden (West Side Story, Tick tick boom!, In the heights m fl), vilket nog är en följd av framgången för La la land 2016 – och man brukar ju säga att musikalen frodas under svåra tider. Vet inte om det sista stämmer men det är en populär förklaringsmodell.
Klart är dock att det svänger om filmen just nu. Och allra mest om Annette.