Det har ramlat in ovanligt många latinamerikanska filmer på senare år till den svenska repertoaren, där så klart den cinematopoetiska mexikanaren Roma står ut i relief.

Förra året såg vi den chilenska Oscarsvinnaren En fantastisk kvinna och snart kommer även det argentinska verklighetsbaserade seriemördardramat El Angel. Och så då detta paraguyanska bidrag som följer den drygt 60-åriga och timida Chela som levt ihop med sin partner Chiquita i 30 år. När den senare åker i fängelse för förskingring rasar Chelas tillvaro, och ekonomi, ihop och hon tvingas ut ur sin stugsittartillvaro för att möta verkligheten – och sig själv.

Detta för övrigt inte helt olikt en annan färglös rollfigur, den bioaktuella Britt-Marie. Det våras för den marginaliserade gamla damen. Men vidare jämförelser vore orättvist. Chela har inte oväntat mer att bjuda på.

Om man likt undertecknad gillar filmer med udda rollfigurer och berättelser som sällan ses på svensk repertoar borde ju ett drama om en åldrad lesbisk paraguyansk kvinna vara ens kopp té.

Jo, visst, Chelas arv har sin goda sidor, det är exempelvis uppfriskande att huvudkonflikten inte är rotad i det faktum att Chela och Chiquita är lesbiska, istället är det till stor del en film om klass och status. I samhället och dem emellan. Omgivningen vet att de lever tillsammans, homofobi verkar inte vara ett problem, men gud förbjude att det skulle komma ut att det gamla paret blivit fattiga.

Men ändå... det är något som tar emot.

Till stor del handlar det nog om att Ana Brun gör sin beiga huvudroll allt för väl. Hon ska vara deprimerad och intetsägande, den gråaste av grå möss, märkt av en ojämn maktbalans i förhållandet, men det smittar tyvärr av sig till den milda grad att hennes öde snart bara väcker mitt akademiska engagemang. Hmm… en paraguyansk film på svensk biograf, bara det är i sig en unik händelse.

Bechdel-testet dyker också upp i min hjärna, som börjar famla efter intressanta vinklar, och Chelas arv klarar såklart det med bravur (här sitter männen på avbytarbänken) men är ändå en rätt tam upplevelse.

Andra, mer sevärda, latinamerikanska filmer med HBTQ-tema:

En fantastisk kvinna, av Sebastián Lelios (Chile)

Stulna blickar, av Lorenzo Vigas (Brazilien)

Spindelkvinnans kyss, av Hector Babenco (Argentina) – den var i alla bra när den kom 1985, tveksamt om den fortfarande håller.