Catherine Deneuve ångar på, år efter år. Bara det senaste året har hon setts i fem filmer, däribland denna där hon lyckas stappla omkring med värdighet som den möjligen dementa damen Claire Darling, som vaknar upp i vissheten att det är hennes sista dag i livet.
Hon rycker tag i några unga män som hänger på gatan utanför hennes stora gamla stenhus och ber dem bära ut alla hennes ägodelar i den bedagat vackra trädgården, som snabbt förvandlas till en exklusiv loppis dignande av antikviteter och udda föremål.
Hennes vuxna dotter Marie dyker snart upp på den spontana utförsäljningen, och är inte helt nöjd med att mamman håller på att rea ut hennes barndom. Gamla känslor bubblar upp, åldrade fnurror på tråden går i ny spinn och i den lilla byn öppnade just ett ambulerande tivoli… allt sitter ihop, och gör så på ett väldigt fint och innovativt vis.
Inte minst gäller det övergångarna mellan en dåtid och en nutid som är stilfullt integrerade, rollfigurer från olika tider samexisterar i samma scen. Nej, det är inte ett nytt grepp, Ingmar Bergman använde det redan i Smultronstället, men det är sällan gjort så här snyggt; lätt surrealistiskt, som ett drömmande med öppna ögon. Ja, faktiskt så sinnligt att det nästan förlåter det småsnåla karaktärsbygget av Claire. Återkommer till det.
Regisserande och manusförfattande Julie Bertuccelli har knåpat ihop en intuitiv och finsnickrad adaption av den kanadensiska författaren Lynda Rutledges uppgörelse mellan mor och dotter. Deneuve spelar med små exakta rörelser i mimik och gestik, agerar lätt avtrubbad, helt uppslukad i det som varit. Marie görs pikant nog av Deneuves dotter i verkliga livet Chiara Mastroianni (japp, pappan hette Marcello), man kan tänka sig att det slående innerliga samspelet har hämtat kraft ur deras egen relation.
Men varför är Claire så avstängd? Redan innan berättelsens tragiska dödsfall inträffar verkar den unga mamman Claire vara en kylslagen individ. Hon misstrivs i äktenskapet, behandlar sin dotter som luft. Hon är både bokstavligt och bildligt talat en frånvarande förälder, men Bertuccelli ger oss inte ens några skira ledtrådar till varför det är på det viset. Men okej, det finns en förmildrande omständighet i det att Claire Darling framförs som något av ett drömspel. Vi kan aldrig vara riktigt säkra på vad som har hänt och vad som bara skett i Claires allt dimmigare hjärna – men ändå, en bara aningen djupare inblick i hennes psyke hade höjt upplevelsen ett snäpp.
Men det är som bekant en tunn gräns mellan den medvetna och den ofrivilliga gåtfullheten. Den vilda lilla flickan som ränner omkring i trädgården och gömmer undan små dyrbarheter presenteras inte alls, men det är å andra sidan helt som det ska. Hon är som ett väsen, ett slags förkroppsligande av Claires eller möjligen Maries längtan, eller kanske en själfull länk mellan de två. Hur som helst en spännande och kryptisk detalj som sätter igång fantasin.
Det braskande slutet ter sig dock i sammanhanget påfallande okänsligt.
På temat roller för äldre kan för övrigt sägas att de faktiskt blir allt fler, för både män och kvinnor. Chelas arv, The mule och Den siste gentlemannen är bara några av de senare årens många titlar som avslöjar att så är fallet, och man kan tänka sig att det har att göra med att även biopubliken blir allt äldre, men samtidigt yngre till sinnet. 70 är kort sagt det nya 50.