På grund av det där förbenade viruset missade jag visningen av 3D-versionen, och tvingades istället ta del av den här visuellt drivna dansdokumentären via länk. Visserligen på stor och skarp hemmaskärm, men ändå i 2D.
Det ska väl sägas med en gång att undertecknad inte är en danskonnässör. Tvärtom, faktiskt. Den där finkulturella ”moderna” dansen ackompanjerad av experimentell musik är rätt svår att ta till sig. Kan till och med väcka ett surmagat, antikulturellt urdjur inom mig: ”De bara larvar och gör sig till.” ”Jaha minsann! Är det sånt här trams som våra skattepengar går till!!”
Nej, riktigt så långt går det inte. Jag förstår ändå att jag inte förstår. Inser också att i det ögonblick då jag hyllar ett svartvitt, ungerskt sengångardrama sitter en del människor framför TV-rutan och tycker att det är jag som pratar en massa goja.
Nå, det handlar om tillägnad smak, om att kunna det språk som ”talas” på duken, eller som i det här fallet, på dansgolvet. Och att tilltalas av det.
Och där kommer jag till korta, även när det gäller den visionära koreografen Merce Cunningham. Jag ser inte hans genialitet, tycker helt ärligt att just koreografin ser ut som den brukar på en dansscen (det lilla jag sett), men förstår genom alla de röster som kommer till tals att han var en av de största.
Cunningham var aktiv fram till sin död och var en del av efterkrigstidens kreativa smältdegel i New York. Han jobbade med storheter som kompositören John Cage (som även var hans partner), konstnären Robert Rauschenberg (han med geten ni vet, på Moderna museet i Stockholm) och Andy Warhol.
En ikon, helt enkelt.
En avantgardist som inte gillade just den termen eftersom den satte honom i ett fack. ”Jag bara skapar”.
”I have nothing to say, and I say it.”
De kreativa bildlösningarna övertygar. Går mer på känsla än kronologi, precis som Cunningham själv säkert skulle vilja ha det. Det framgår här att han var emot alla konventioner.
I filmens första replik säger han också att han inte är intresserad av dans som förhåller sig till något annat, som inte refererar till annat än sig själv, den följer inte musiken – den ÄR.
En storhet i sin egen rätt.
Och här får den onekligen utrymme. Dels genom arkivbilder på mästarens egna uppsättningar och övningsfilmer, dels genom nyuppsättningar av hans verk, men i modern tappning. Vissa är monumentalt mäktiga (även inför mina oskolade ögon) andra mer försumbara.
Säkerligen mer imponerande i 3D.
När den gamla 3D-gimmicken gick in i sin tredje andning (efter 1950- och 80-talets 3D-vurm) någon gång kring Avatar, möttes vi av diverse äventyr som använde sina nya digitala muskler till att peta oss i ögonen med spjut, kulor och andra projektiler. Men på det senare decenniet har tekniken (precis som vid tidigare tillfällen) sållats ut. Nu dyker den sporadiskt upp i dramer och här för andra gången i en biograflanserad dansdokumentär. Tyske Wim Wenders var tidigt ute i Pina (2011), som hade ett liknande upplägg (om koreografen Pina Bausch) men ändå var snäppet mer suggestiv och intuitiv.
Det här är ett rent hyllningsverk som förhåller sig troget vid Cunninghams sida. Filmens ryska upphovsperson Alla Kovgan berättar på sedvanligt biopic-vis om motgångar, om att Cunningham var före sin tid, om att samtiden inte förstod honom. Gör koreografen till den ikon han själv inte ville se sig som.
Det är säkerligen intressant och givande för dansfans, för den invigde som vill spegla sig i sina egna åsikter, upplevelser och bilder av dansgurun, men för oss andra... njä.
Hatten av dock för distributören som väljer att sätta upp detta smala verk mitt i den pågående biografdöden; som litar på att folk ids vandra på coronastänkta gator för att leta efter en 3D-duk.
För det är nog så denna film ska ses.