De bästa åren är en film av ett slag man inte ser så ofta längre: stora känslor, stora gester och öden som spänner över generationer. Ändå är det inte storslaget utan en omfamning av det stora i det lilla. Det är inte förrän man ser en sådan film som man minns hur mycket man saknat den.
Handlingen är mycket enkel, den kretsar kring tre vänner och alla de komplikationer, tragedier och glädjeämnen som kantar deras liv under 40 år. De blir föräldrar, de skiljer sig, är otrogna, kommer upp sig i karriären. Under vissa perioder tappar de kontakten men hittar alltid tillbaka till varandra.
Det fina med filmskaparen Gabriele Muccinos handlag är att han inte dröjer sig allt för länge vid alla dessa livsdefinierande situationer och viktiga livsval. Han skildrar dem mer konstaterande – så här är livet, så här blev det. Vi har bara kontroll över vårt öde till viss del, vi kan välja att kämpa emot det eller acceptera det. Vi är bara människor.
Filmen börjar 1982 då de tre vännerna Paolo, Giulio och Riccardo är tonåringar. Det är bästa tiden i deras liv, åtminstone ter sig tiden så i backspegeln. Men gör det inte alltid det? Barndomen, en tid utan ansvar och med blicken ständigt framåt och aldrig bakåt.
I klassisk italiensk filmtradition, som hos Fellini och Scola, kantas den tiden också här av sexuella uppvaknanden och dyrkandet av Kvinnan. Visst, man kan tycka att en modern italiensk regissör hade kunnat utvecklas lite men det finns en poäng i att förankra just denna film i den traditionen. För parallellt med vännernas personliga utveckling under dessa fyra årtionden sker också en stark politisk utveckling i landet Italien.
Det vill säga, Muccino berättar sitt lands historia genom sina huvudpersoner, och till sin hjälp tar han den italienska filmhistorien. Fontana di Trevi får här en roll, precis som i Fellinis Det ljuva livet.
Och liksom i Ettore Scolas Vi som älskade varann så mycket, finns en förälskelse i en kvinna som påverkar alla tre männens liv (här finns till och med ett par repliker från Scolas film, insmugna i manus).
Tyvärr följer Muccino också den trista traditionen att simplifiera filmens enda stora kvinnoroll. Han skildrar också vissa livsskeenden lite väl snörpigt. Men filmen är ändå en fin hyllning, en hommage till både den yttre och inre bilden av Italien, och alla dess människor i all sin vardaglighet.