Vem behöver egentligen ett nytt miserabelt drogdrama? Före detta pundare som inte ska trilla dit igen? Skolelever som ska skrämmas till att aldrig röka sin första joint? Det finns en irriterande uppfostrande ton i Let me fall.
Vi träffar 15-åriga Magnea som blandknarkar hårt för att…ja varför egentligen? Hon lever ett tryggt och normalt medelklassliv med skilda föräldrar som är klartänkande och involverade i hennes liv, men Magnea är kanske bara en kicksökare?
Det finns naturligtvis missbrukare i alla samhällsklasser utan tydliga motiv, men Magneas ”vilda sida” förankras lite väl slappt och används som motivation för en hel drös orimliga beslut. Från inledningen när Magnea låtsas vara prostituerad och rånar en gubbe på drogpengar, till att hon ser en av sina nära vänner dö av en överdos, men fortsätter punda ändå.
Det är inte orealistiskt att knarket får en så stark makt över henne, men Let me fall gör det väldigt svårt att förstå lockelsen till substanserna. Till och med festandet, den lustfyllda delen av att vara missbrukare, skildras med ett kompakt mörker där alla män är våldtäktsbenägna monster, alla vänner är dåliga inflytanden och ingen verkar ha särskilt kul.
Plötsligt förflyttas handlingen framåt i tid och vi träffar en totalt utmärglad Magnea, som lever på gatan där hon går omkring med skit i ansiktet och en yoghurt i näven, en überpundig accessoar. Livet har bara blivit värre och Magnea låter sig numera bli våldtagen på daglig basis för att få sitt knark.
Snart stöter den äldre Magnea även ihop med sina gamla pundarkompisar som lyckats ta sig ur drogträsket på olika sätt. Detta triggar deras minnen, och åter igen slungar vi tillbaka till Magneas tonår och nya fruktansvärda övergrepp. Det som räddar Let me fall från att bli tråkig är att den är läskigt välspelad och verkar äkta, men filmen saknar dramaturgisk båge. Snarare är det en trappa, där Magnea hela tiden når nya bottnar på väg ned mot helvetet.
Titeln Let me fall antyder att Magnea bara vill låta sig bli tappad. Hur mycket hennes föräldrar än engagerar sig i hennes liv. Men vem är hon egentligen? Har hon några intressen? Missbrukare har väl drömmar precis som alla andra.
Den isländske regissören Baldvin Zophoníasson har tidigare gjort det träffsäkra dramat Life in a fishbowl som vägde samman flera isländska livsöden med en hyfsat subtil samhällskritik. Men här gör han mig besviken. Det finns en så osympatisk fetischsering av misär i den här typen av filmer. Rollpersonerna har inte så mycket att göra förutom att lida för vår skull.
I jämförelse med bröderna Safdies Heaven knows what (2014), om heroinknarkare på Manhattan. Där är huvudpersonerna precis lika vidriga, lögnaktiga och omoraliska, men också roliga som heroinpundare på Manhattan kan vara. Se den istället, om du måste se ett kolsvart drogdrama.