Tomas Ledin är inte direkt hippast på dagens musikscen, men förmodligen har han både självinsikt och glimten i ögat, eftersom han gått med på att låna ut sina låtar till en helt omöjligt töntig musikalfilm. Och någon (regissören af Sillén?) har haft den goda smaken att förstå sitt material. Ingenting är coolt, men mysigt, varmt och faktiskt väldigt roligt.
En del av mitt hjärta kretsar kring finansvalpen Isabella (Malin Åkerman) som åker hem till bruksorten Glimmerby (jag skojar inte, den heter så) för att redan på tågstationen råka springa in i sin gamla bästis som raskt annonserar att hon ska gifta sig med Isabellas ungdomskärlek. Inte blir det bättre av att hennes pappa just blivit varslad från aluminiumfabriken vars nedläggning Isabella inser att hon är skyldig till efter en komplicerad finansaffär hon dansat fram på jobbet i Stockholm.
Det är en klassisk romantisk komedi-cocktail som innehåller nedräkning inför ett bröllop, felriktade känslor, en sjuhelvetes massa kval och till och med en bästa bögkompis. Allt pepprat med Tomas Ledins låtar. Alla kan sjunga och alla gör det med hjärtats lust. Det finns som ett undertryckt fniss i hela filmen, som gör att jag står ut med till och med den ohyggliga låten Sensuella Isabella.
Tyvärr börjar det inte lika skojigt, inledningen är verkligen så urdålig att jag skruvar generat på mig och vill fly. Pinsamheterna avlöser varandra: regin är obefintlig och de stackars unga skådespelare som ska gestalta Isabella & co som tonåringar lämnas åt sitt öde med en lika käck som stel dialog. Det är outhärdligt.
Som tur är måste man som kritiker sitta kvar, och det lönar sig verkligen denna gång. Snart har jag glömt den fruktansvärda inledningen och sitter med ett fånigt leende från öra till öra. Helknäppa grejer, som att den svenska småstad de befinner sig i är en hybrid av Gnesta, Smögen, Stockholms skärgård, Botkyrka och Visby, och att den befolkas av en ansenlig mängd ärtiga 25- till 30-åringar, noterar jag mest med ett höjt ögonbryn.
Det finns nämligen några små genidrag i En del av mitt hjärta. Det är roliga detaljer men framförallt noggrant utmejslade figurer som Shima Niavarani med sin passiva aggressivitet, Jonas Karlssons försiktiga fabrikschef och sist men inte minst: Christian Hillborgs aningslösa hunk. Han är en kliché som kommer på skam då man förväntar sig att han ska vara elak och beräknande, men visar sig vara något helt annat.
Hollywoodkändisen Malin Åkerman som för första gången spelar i en svensk film har helt klart komiska talanger, men är tyvärr ganska ointressant här. Det är som att hon är för sval och glider ovanpå, det saknas något i hennes register. Jag misstänker att hon kanske tyckte hela filmen var lite pinsam. Det är den ju. Men med så mycket värme och roliga vändningar att den vinner en hyfsat stor del av mitt hjärta.