Med det fina, lätt samhällskritiska dramat Den gröna cykeln blev Haifaa Al Mansour först ut som saudiarabisk kvinna att göra en långfilm. När hon skulle spela in utomhusscener var hon, på grund av sitt kön, tvungen att regissera inifrån en skåpbil. Det gjorde hon dock så bra att filmen om en liten flickas kamp för att kunna nå sin dröm, att få titelns tvåhjuling, fick internationella vingar.

Nuförtiden bor den hyllade filmskaparen i USA där hon bruksregisserat mindre omtalade saker som exempelvis biopicen om Frankensteins mamma, Mary Shelley, men nyligen tog hon sig alltså tillbaka till kungadömet för att berätta den här historien om den unga läkaren Sara som sliter hårt på ett lokalt sjukhus med knappa resurser. Egentligen vill hon därifrån, till storstaden Riyadhs påkostade sjukhus, men via en slumpartad omväg, och tack vare ett väl utvecklat socialt patos, ställer hon istället upp i det lokala valet. Vilket ger chockvågor i den lilla byn där kvinnor gör bäst i att hålla sig på mattan.

En kvinnas val ger en unik inblick i ett samhälle som vi inte ser mycket av här hemma, förutom på nyheterna då, där det mest handlar om statligt sanktionerade mord på oliktänkande eller svensk vapenexport.

Haifaa Al Mansour ger oss istället spår av den senare tidens (relativa) uppluckring av det ortodoxa systemet. Och det redan i den första scenen där Sara kör sin egen bil, en scen som inte skulle säga så mycket i en film med annan landskod, men här blir det en metafor för framgång (det var ju först 2018 som kvinnor fick lov att framföra bil på egen hand). Det pratas även om att biografer öppnats i landet och att livemusiken åter blivit tillåten.

Senare i filmen byter Sara också sin ansiktstäckande niqab mot en hijab.

Men alla de andra kontrollerande reglerna och lagarna finns kvar. En av dessa många absurda är att kvinnor, precis som barn, behöver en förmyndare, en mansperson som bestämmer och styr över deras liv och vardag. The handmaid's tale ter sig i sammanhanget nästan som en dokumentär.

Det är ändå en överraskande mild bild av hemlandet som Haifaa Al Mansour målar upp. Hindren är många men de kommer att överkommas, verkar filmmakaren mena, och det patriarkala motstånd som hennes huvudperson möter är ändå inte värre än att hon kan rya åt männen, och få i alla fall några av dem att ändra uppfattning om kvinnors förmågor. Vilket får en icke invigd att förvånat klia sig huvudet. Om det inte är värre än så, är det väl bara att köra på? Ja, det är lite som att tyrannen Tengil i Bröderna lejonhärta ändå skulle visa sig gilla barn.

Det är alltså inte piskrappens eller avrättningarnas Saudiarabien som vi ser här. De stora sociala orättvisorna lyser med sin frånvaro, men så är också En kvinnas val berättad ur ett privilegierat medelklassperspektiv. Sara, hennes systrar och hennes tillbakalutade musikerpappa har det gott ställt och lever i alla fall i hemmet ett uppkopplat, rikt och fritt liv. Den i grunden uppsluppna stämningen gör sannolikt filmen mindre kontroversiell i maktens ögon och därför möjlig att saluföra även på hemmaplan – och kan på så sätt utgöra en del i den liberaliseringsprocess som den själv berättar om.

Även om det är lätt att gilla Haifaa Al Manosurs film för den överraskande humoristiska tonen, för dess viktiga ärende, är det samtidigt en lättläst sak som tyvärr talar ut all sin undertext i ord, som är lite för tam och förutsägbar för att kvala in som en riktigt engagerande bioupplevelse.