Mycket har hänt sedan homosexualitet var ett brott i det officiella Sverige. Nu är hbtqi ett ord på allas läppar* (nåja, i alla fall mångas).
Vid presentationen av vårens kommande svenska filmer i januari kunde vi konstatera ett queer-tema – däribland denna dokumentär som är gjord av Eva Beling, som tidigare borrat i filmhistorien med bland annat Kvinnorna och Bergman.
Beling och hennes stab serverar generöst med klipp från det som anses vara den första queer-filmen, Hollywoodsvensken Mauritz Stillers Vingarne till Min mamma Marianne och vidare in i samtidens allt fler filmer på temat.
En lång rad av kända talande huvuden, som Harriet Andersson, Jonas Gardell, Stina Ekblad, Gösta Ekman, Richard Wolff och en hel drös andra, vittnar om egna erfarenheter och/eller formulerar sig kring den här delen av kultur- och filmhistorien. Inte minst om hur man som queer/homosexuell genom tiderna varit tvungen att kämpa för att hitta egna ingångar i den allt igenom, på ytan, heterosexuella filmvärlden. Tolka och avkoda. Skruva och fila – för att ge verken relevans även för den som inte skriver under på det gällande samlivskontraktet.
Först hatade och gömda, sedan skildrade som sexuella rovdjur till varnagel för 50-talets ungdom. Därefter givna offerroller och först efter det, någon gång fram emot Fucking Åmål-eran skildrade som vanliga människor, som inte bara är sin sexuella läggning.
Utvecklingen har gått snabbt, eller åtminstone i princip åt ett håll, framåt. Nå, beror nog på vem du frågar, men vi kan nog enas om att den spurtat på senare decennier – från just Fucking Åmål och framåt. I alla fall i Sverige och stora delar av västvärlden.
Men framgången är för den skull inte gjuten i framtidsbeständig sten. Vilket exempelvis demonstrationerna i Georgien mot Levan Akins Guldbaggebelönade, svenskgeorgiska dansdrama And the we danced vittnar om.
Det är först när en film, som hyser homosexuella rollfigurer, inte har en konflikt som handlar om sexualitet, som vi kommit någon vart, säger någon i filmen och konstaterar att där är vi nu.
Men då har vi bara täckt upp för de två första bokstäverna i hbtqi. Mycket återstår, menar skådespelaren Saga Becker (Någonting måste gå sönder).
Fördom och stolthet ska ses för sitt intressanta tema och utförliga filmhistorik. Pedagogisk och lärorik, utan tvekan, men långt ifrån queer, i betydelsen udda.
* Det gick sannolikt ganska lång tid mellan inspelning och textning av denna film. Termen hbtq är ofta återkommande men när de intervjuade använder just den termen har en vän av identitetsordning lagt till ett ”i” – hbtqi – på den svenska textremsan. En lustig detalj som dels är talande för vår identitetspolitiska tids ängslighet att använda fel termer, dels hur snabbt dessa ändras.