En äldre man som gör sig ett namn på att fotografera unga nakna kvinnor i utmanande positioner. Om Helmut Newton hade varit aktiv nu, så hade han nog inte varit aktiv nu…
Deplattformad rakt in i kulturens skamvrå.
Hans smeknamn The prince of porn eller The king of kink hade inte gjort saken bättre.
Han är död sedan 2004 men samtidigt en levande legend, i alla fall inom modefotografiet och – enligt den här hyllande dokumentären – en hedersman som inte utnyttjade sina unga nakna modeller. Visst hade de flesta av hans bilder en sexuell, ibland rent porrig, karaktär men han var inte där och fingrade, höll sig stadigt till frun och kollegan June som han träffade i begynnelsen.
Varför är det viktigt? Man kan väl skilja på verk och konstnär? Sannerligen, men det är som bekant knepigt, och i ett post-metoo-landskap svårare än någonsin.
Vilket också är ett av filmens spår.
Ett fåtal av de många kvinnor som kommer till tals här är/var kritiska till det som de tyckte var ett sexistiskt förhållningssätt. Egentligen är det bara en: kritikernestorn Susan Sontag, medan alla de av Newtons modeller som intervjuas (Catherine Denueve, Charlotte Rampling, Isabella Rossellini och många fler) hittar djupare motiv i Newtons mode- och reklamfotografier; menar att han alltid gav sina kvinnliga objekt ett subjekt, en mäktig rollfigur i ett spännande narrativ.
Jo, man kan ana ett uns överkompensation här: en önskan att ge reklambilder ett djup de inte riktigt levererar, men den gamla rockaren Marianne Faithfull sätter ändå fingret på något sant när hon pratar med värme och nostalgi om Helmut Newton och det ljuva 60-talet, då det plötsligt – efter ett långt tabu – var okej att visa naket.
Hon och dokumentären talar kort och indirekt om tidens gång och moralpanikens olika ansikten, om hur det behövs provokatörer som Newton, som skapar debatt och på så sätt för konsten framåt. Han var Weimar rakt igenom, säger Faithfull, och syftar på den tyska eran mellan världskrigen där friandar som Bertold Brecht och Kurt Weill härjade.
Det är först där någonstans, kring mitten av filmen, som det blir intressant, vilket är lite sent. Innan dess har vi presenterats för nämnda kvinnokavalkad, både påklädda i nutid och näck i dåtid – och hur kul det än kanske kan låta, blir det lite enahanda. Hyllningskörer är aldrig speciellt eggande att lyssna till. Men när vi leds ner ytterligare en bit längs minnenas allé, till uppväxten i Hitlers Tyskland, och flykten därifrån, får människan Helmut tydligare och mer spännande konturer. Det ger dessutom större tyngd åt tanken på det sexuellt laddade fotografiet som en motståndshandling i en puritan miljö. Då som nu.
Eller så var han bara, som han sa själv, ”en professionell fluktare”.