Det börjar på en båt som är på väg att lämna Beiruts hamn 1977 då schweiziska Alice lämnar sitt älskade Libanon för undkomma det inbördeskrig som bara har ett år på nacken men som kommer att fortsätta i femton till. Samtidigt som hon sitter där och våndas över att behöva sätta kosan mot sitt föräldrahem där ständigt och strikt förstämning råder, skriver hon ett brev till sin man där hon summerar vad som skett sedan hon kom till Libanon cirka 20 år tidigare
Den italienska men flerspråkiga skådespelaren Alba Rohrwacher är dubbelt aktuell denna premiärfredag. Förutom med den här huvudrollen, även en sådan i italienska relationsdramat Från Neapel till Rom. Båda två är sevärda men denna är ändå snäppet mer intressant tack vare det inspirerade utförandet.
Stjärnan för stunden är nämligen inte (bara) Rohrwacher utan kanske ännu mer den debuterande regissören Chloé Mazlo som förhåller sig skönt anarkistiskt till både oskrivna och skrivna estetiska lagar. Efter att ha blivit lokalt berömd för sina korta och egensinniga animationer tar hon här steget fullt ut i det långa formatet och mixar stilar i en estetik som blir både skakad och rörd. Det är patinerade grovkorniga bilder, journalfilm, teatrala scener framför handmålade fonder, stop motion-animationer och vanlig spelfilm. Och så lite glad parisisk dragspelsmusik på det.
Med andra ord befriande kreativt och lekfullt – och inte minst modigt för en nykomling i långfilmsdivisionen.
Alices tillbakablickar tar oss från den idylliska dåtiden då Beirut var medelhavets pärla och ett självklart resmål för 50-talets jetset. Via hennes möte med den libanesiske kärleken Joseph och deras familjebildande, och fram till det kaotiska kriget. Det krig som först utkämpar sig på avstånd men snart kommer närmare och splittra parets liv och vardag.
Trots ett hällregn av bomber och granater vägrar dock den envetne ingenjören Joseph lämna sitt laboratorium där han i decennier kämpat för att få upp den första libanesiske astronauten i rymden. Just den biten känns ett uns krystat metaforisk – den om en man med bokstavligen högtflygande planer, men annars är Chloé Mazlo skapelse en angenäm upplevelse.
Okej, det blir lite käckt här och där, och de blandade stilarna är som sagt imponerande yviga men de ställer sig också lite i vägen för illusionen. Men samtidigt finns här ett melankoliskt sorgset spår som känns nytt och sant, nämligen insikten om att kriget förutom dess mest omedelbara fasor också påverkar den vardagliga existensen. Gör att man inte längre kan glädja sig åt det lilla i tillvaron och kanske värst av allt: Att man glömmer bort hur man skrattar.