Min inre mobbare väcks till liv så fort jag ser de unga tjejerna skutta omkring på sina käpphästar. Att det ser väldigt komiskt ut att rida käpphäst, och att det är den enklaste sak i världen att håna småtjejers intressen vet den Oscarsnominerade och Nordiska rådet-prisade Selma Vilhunen om. Hon inleder därför lugnt och metodiskt och brottar med säker hand ner den där elaka rösten inom mig för att istället ge plats för kärleksfulla hurrarop.
Efter en stund är jag så engagerad i käpphästflickorna att jag faktiskt gråter. I den tonårstruliga och struliga Mariam som mörkar hobbyn för sina coola vänner, i Elsa som är mobbad och deprimerad men aldrig kompromissar med sin personlighet, i Alisa som är hobbyns själva urmoder, blott 20 år gammal, och så alla små adepter som med blossande kinder kämpar med hoppen, dressyren och att hålla kroppen i styr.
Att rida käpphäst är av någon anledning en stor grej i Finland, 10 000 håller på med sporten och tävlar i grenar som dressyr och hopp. Trenden har spridit sig till Sverige, med bland annat ”Stall smultronbacken” som har 40 000 följare på Instagram och nyligt släppt en bok med träningstips, inspirerande bilder och mönster för att sy sin egen häst.
Varför rider man käpphäst? Ja, varför inte. Flickorna i Hobby horse revolution söker systerskap och gemenskap, tolerans och glädje. Hästarna utgör en tillåtande lucka i den komplicerade tillvaron det innebär att vara ung tjej. Käpphästvärlden präglas, till skillnad från den vanliga hästvärlden, av ett DIY-tänkande och en allmän vänlighet. Det är inte dyrt att rida käpphäst, mer som att ha en fotboll som du bara liksom kan dra omkring med dina kompisar med.
Käpphästarna är ibland anledningen till mobbing och utanförskap, men oftare utgör de en skön tillflyktsort från plågoandar. Hobbyn utgör en ljuvlig frizon, där coola Mariam kan vara nära vän med den mobbade outsidern Elsa. De tränar tills håret klistrar sig mot pannan, på en parkeringsplats i blötsnö eller i en knallgrön sommarskog. De pratar om hästarnas olika temperament, om hästar som ”dött” och om kommande tävlingar. De syr små hästtäcken och ger dem namn som Trivoli, Haters gonna Hate och Bonfire.
Filmen visar de barnsliga rollekarna och tävlingarnas allvar utan att döma eller förlöjliga, och den gör de med ett genuint intresse för tjejerna och deras liv. I en enskild intervju berättar Elsa om mobbaren som knäckte henne:
“Han gillade inte att jag var så glad, och han lyckades ju, för sen var jag ju inte glad längre.”
Att sedan se Elsa galoppera omkring på en sommaräng med vinden i håret är förstås härligt men inte utan ett stråk av vemod.
Hobbyhorse revolution är en ljuvlig film som hyllar originalitet och kreativitet och visar att friheten kan uppenbara sig i de allra märkligaste skepnader.