Filmmakarna kunde onekligen ha valt en starkare startpunkt. Den filmiska femlingen börjar nämligen med en gående selfie där en äldre man med ansiktsmask strosar omkring på folktomma gator och filosoferar över livet och döden med samma stringens som en lullig präst i en Colin Nutley-film. Men sedan kommer utegångsförbuden, eländet, containers med lik, massgravarna.och raljerandet i min hjärna gör tvärnit.
Nu när alla knorrar och tjorvar över nya restriktioner som gör att vi måste boka om teaterbiljetterna kan det ju vara nyttigt att påminnas om hur det såg ut runt om i Europa 2020.
Dokumentären Isolation sitter samman av mobilfilmer, högupplöst video, nyhetsklipp och stillbildsfotografier och i ett fall – den belgiske Jaco Van Dormaels bidrag – en poetisk kameraföring som tillsammans med den ödesmattade musiken talar väl utan ord.
Julia von Heinz (I morgon hela världen) personliga videobrev till pappan som dog under pandemin (dock av hjärtattack) har inga poetiska ambitioner men en stark story. Det är nämligen först när hon går igenom hans dödsbo som hon inser att han var homosexuell, en hemlighet som han tog med sig i graven. En fin och rak berättad sak som i och för sig har väldigt lite med coronan att göra, förutom att lockdown indirekt har gett filmen dess begränsade form. Och så klart att det att dölja sin sexualitet också innebär ett slags isolering.
Svensk-franske producenten Olivier Guerpillon har använt sin femtedel av filmen till att måla en nidbild av den svenska coronastrategin i allmänhet och folkets härförare Anders Tegnell i synnerhet. Olivier Guerpillon mixar nyhetsklipp, filmklipp och egna bilder – allt ackompanjerat av en prata där han tittar storögt på Sverige och svenskarna. Bitvis träffsäkert, bitvis lättköpt.
Den mest kända av dem, Michael Winterbottom (The Trip), är den som lyckas bäst i att förmedla uppgivenhet och känslan av att befinna sig i limbo men så har han också valt att berätta om flyktingskap under pandemin, mer specifikt om en kvinna som tillsammans med sin tioårige son har befunnit sig i England i sju år. Som asylsökande i Storbritannien får man varken plugga eller söka jobb, så man kan ju säga, vilket Winterbottom gör, att hon har befunnit sig i ett sorts lockdown ända sedan hon kom till landet.
Få lär väl springa benen av sig för att se detta fempartssamtal på biograf, och det finns väl egentligen ingen anledning att göra det heller men Isolation görs samtidigt tillgänglig i strömmad form, och där kan den ha sin plats. Om inte annat längre fram i tiden, som ett eklektiskt brev från pestens tid.