Venus och Serena Williams är två av världens bästa tennisspelare genom tiderna, men de blir bifigurer i den här filmen om deras pappa Richard. Det är lätt att vara skeptisk till den prioriteringen, men det gör att spänningen blir mer oförutsägbar än i de flesta andra rullar i den verklighetsbaserade sportbiografi-genren. Det handlar mindre om en stjärna som ska upptäcka sin talang, träna hårt och till slut vinna en viktig match, och mer om disciplinen i föräldraskap. Även om det självklart blir flera väldigt snyggt koreograferade tennismatcher.

Här framställs visserligen allt enligt receptet på den amerikanska drömmen om att ta sig från botten till toppen. Det blir klichéartat men inte till den grad att det förlöjligar filmupplevelsen. Det gick liksom att räkna ut redan genom att snegla på filmaffischen.

King Richard utspelar sig när Venus och Serena är i tidiga tonåren och familjen Williams är fattiga och bor i Compton, Los Angeles. De sex systrarna håller sig borta från trubbel tack vare mamman Brandy och pappa Richard, som gestaltas av Will Smith.

Bakom ratten på familjens slitna folkabuss berättar Richard om hur han förnedrats hela livet och aldrig fått respekten som han nu sliter för att ge sina döttrar.

Om det inte var polisen så var det KKK Richard var tvungen att springa från under sin uppväxt i Louisiana.

Will Smith är övertygande i rollen som en man som fortsätter resa sig trots att världen fortsätter ge honom stryk. I en tidig scen blir han misshandlad vid tennisplanen efter att några gängmedlemmar hotat att våldta hans döttrar.

Den ständiga paranoian av att försöka överleva i ett segregerat ghetto, varvas med Richards ihärdiga coachande och letande efter en professionell coach åt döttrarna. Vilket inte visar sig vara lätt för en svart familj som dedikerat halva sina liv till den ofta helvita sporten. Efter ett tag får Richard napp och någon konstaterar att ”jag tror att du har nästa Michael Jordan”, varpå han svarar ”Nej jag har två”.

Will Smith som pappa Richard påminner om hans roll som kämpande ensamstående pappa i Oscarstårdryparen The Pursuit of Happiness, som också utnyttjade Smiths gråtfejs på ett habilt sätt. Här är hans kroppsspråk mer samlat, då Richard har väldigt envisa idéer om att hans döttrar inte ska bränna ut sig i förtid, trots att hela världen verkar vilja se dem i olika turneringar.

Med facit i hand vet vi att Richards strategi fungerade, vilket snyggt rullar ut en mer nyanserad sensmoral (för att vara ena sportfilm), om att uppskatta sitt eget sanna värde trots att man saknar de materiella förutsättningarna.