Filmen bygger på Dave Eggers roman med samma namn, en bok som hyllats av svenska kritiker som en stilla betraktelse över hur USA förlorat positionen som världsherre till Kina och rika oljeländer.
Visst rör filmen vid temat ”den globala ekonomins omdaning”. Alan Clay har ett misslyckat affärsbeslut bakom sig, då han som chef för ett stolt amerikanskt cykelföretag valde att förlägga produktionen till Kina och kicka de amerikanska arbetarna. Därtill kommer själva ramberättelsen: att det IT-företag som Alan representerar hoppas sälja en spektakulär hologramteknik till den saudiske kungen. Kungen behagar dock inte dyka upp till deras avtalade möte, och de förnedrade amerikanerna får snällt vänta i ett tält i öknen med kass internetanslutning.
Dessvärre kan jag inte på ett självsäkert vis berätta vad det här är för en film. Det behöver ju inte vara något problem att ett verk inte låter sig genrebestämmas, däremot är det bra om man förstår vad man sett. Är det en romantisk komedi, en smart satir, en stilla skildring av ett sammanbrott eller en klumpig slapstick som bygger på skämt om kulturkrockar och stolar som går sönder? ”Kungens hologram” är lite av varje och tämligen förvirrad, någon elegant skildring av den nya världsordningen är den icke.
Den kärlekshistoria som gör att historien går från man i kris i främmande land till fullständig harmoni, är oerhört förutsägbar. Dessutom är det svårt att smälta delar av filmens ”kulturkrocks-skoj” som inkluderar tidsoptimism, bönemattor och konstig mat, för att inte tala om de ”komiska” inslagen där Tom Hanks drattar på ändan.
Ändå har ”Kungens hologram” sina goda sidor. Först och främst är det Tom Hanks gestaltning av Alan Clay, som (trots drattandet på ändan) faktiskt är en helt ny och fräsch ”krisande, nyskild man på hotellrum”. Alan Clay tycker nämligen inte alls synd om sig själv, är inte onödigt destruktiv, tar ansvar för sitt liv och sin hälsa samt har en god relation till sin dotter.
De riktigt roliga bitarna står den rufsige privatchauffören och ciceronen Youssef (Alexander Black) för. Han driver de bästa dialogerna och i hans skruttiga bil ryms både kulturkrockar och samhörighet.
Tom Tykwer leker med bildberättandet, gör drömsekvenser och tillbakablickar på ett nästan generande yxigt sätt, men så rakt upp och ned att det ändå funkar. Dessutom gör han med snabba klipp, genomtänkt ljud och god regi faktiskt den bästa skildringen av en panikångestattack som jag sett på film.