Det är tidigt 1990-tal och den finska arkeologstudenten Laura stiger på tåget i Moskva för att studera de mytomspunna petroglyferna (hällristningar) belägna i ödemarken utanför Murmansk. Ombord tvingas hon dela kupé med en ung rysk man som är hennes totala motpol.
Hon: en Tove Janson-artad lesbisk, möjligen bisexuell, intellektuell kvinna med jordnära drag. Han: en vodkapimplande brutal typ med rakat huvud, som fyller kupén med spritångor och osande fördomar. Han frågar om hon säljer sin fitta och lägger handen just där, när hon inte först förstår vad han menar.
Kort sagt ett rövhål.
Efter denna start måste filmmakarna jobba stenhårt för att alstra någon som helst sympati för grottmannen Ljoha. Eftersom filmen bygger på den gamla goda omaka-par-premissen vet man att han kommer att tvingas bli en medmänniska, och att jag måste omvärdera mitt initiala intryck – men vägen dit känns där i början så brant att den knappt ter sig värd att beträda.
Regissören Juho Kuosmanen har i intervjuer sagt att han vill undvika att göra ryssarna till stereotyper. Det går väl så där…
Men okej, Ljoha vinner i längden. Det ligger som sagt i subgenrens riktning. Det gör även den lite lätt publikflirtande konstruktionen, som blir tydlig här, precis som i alla andra filmer med samma premiss (såsigast i omaka-par-gänget är franska En oväntad vänskap). Det är fint, men i verkligheten hade den här historien tagit slut redan när Laura för första gången klev in i kupén.
I en roadmovie är det som bekant vägen som är målet, och sällan har det varit mer sant än här. De omtalade petroglyferna får vi inte ens se, och även om den stora berättelsen är förutsägbar är det i detaljerna som Kupé nr. 6 växer och övertygar. I det nakna skådespelet mellan huvudrollsinnehavarna, i de buffliga ruffiga bifigurerna, i det suggestiva landskapet fångat av Jani-Petteri Passis kamera.
Kuosmanen vann den kreddiga sektionen Un certain regard i Cannes med sin charmiga långfilmsdebut Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv, också det om en hård man med mjuk insida. Även Kupé nr. 6 vann i Cannes (Grand Prix, inte palmen) vilket har gett filmaren ryktet om att vara
den nye Kaurismäki, och nog finns det likheter i den lakoniska humorn och förmågan att hitta skönhet där ingen annan letar. Men lika mycket kommer nog jämförelsen för att Kuosmanen är den första finska filmmakaren på länge, kanske sedan just bröderna Kaurismäki, som gjort sig ett internationellt namn.
Kuosmanens tågdrama kan ses som en grovkornig variant på Linklaters Before sunrise-trilogi där Ethan Hawke och Julie Delpy driver runt i Europa och diskuterar livet. Det här dock klart mer handfast och robust. Insikterna mer fåordiga.
Med tanke på dagens politiska spänningar mellan president Putin och hans närmaste grannar är det också lite lockande att se filmens konflikt som en allegori över de kärva finsk-ryska relationerna – och som sådan är det en berättelse som kammar president Putins flint medhårs.