De snuskigt rika får ta emot mycket stryk nuförtiden. Ja, inte i verklighetens gräddfil så klart, men i fiktionen. I Joker och Hustlers rör det sig om raka attacker, medan TV-serier som The loudest voice, MotherFatherSon och njutbara Succession på nära håll låter oss fascineras och skrämmas av de besuttnas skamlösa manipulering av den monetära makten.
Steven Soderbergh vill också vara med på ett hörn när han, precis som i dramat Erin Brokovich, berättar den sanna historien om en kvinna av folket som sätter sig upp mot den ekonomiska makten. Den här gången förs dock kampen i en helt annan, ystert ironisk ton.
Meryl Streep gör en smått kluckande insats som pensionären Ellen Martin vars man drunknar när en turistfärja går till botten. Det ansvariga företaget utlovar miljonbelopp i skadestånd men det visar sig snart att det i sin tur blivit blåsta av sitt försäkringsbolag, så ingen ersättning kommer, och Ellen ger sig ut på jakt efter de ansvariga.
Det här är en snygg, tajt och skruvad komedi om den ekonomiska härdsmältan som i svensk media fick namnet Panamadokumenten. I fokus stod advokatfirman Mossack Fonseca som var en av världens största när de kom till skatteflykt och skapandet av skalbolag och brevlådeföretag. Många av världens banker var inblandade i skandalen som fick statsmän att tvingas avgå och ertappade giriga kändisar att göra avbön.
Ja, ni kommer ihåg, det vara ju bara tre år sedan härvan toppade löpsedlarna.
Även om Streep får mycket duktid är det de hala typerna bakom nämnda firma, Jürgen Mossack och Ramón Fonseca Mora, som är våra ciceroner. Här i skepnaden av Gary Oldman respektive Antonio Banders, i figursydda smokings och hiskeligt bruten engelska, som glider omkring i filmen som skalbolagens Bill & Bull. Med dry martinis i hand och med blicken i kameran ger de oss sin sida av saken, och samtidigt en snabbkurs i finansvärldens korrumperade värld (det är, för att uttrycka det milt, ingen snäll bild vi får av den här duon, som nu inte helt överraskande har stämt strömningsjätten och producenten Netflix för förtal).
Pedagogiken är underfundig och lättsam, förklarar sammanhangen för mindre vetande likt undertecknad, men mycket till drama är det inte. Mest en lustifikation om mindre lustiga sammanhang. Den här ekonomiska lathunden är uppdelad i flera kapitel, där det första heter The meek are screwed (ungefär: De saktfärdiga är körda) vilket syftar på Jesus tal om att det i slutändan är de tålmodiga, som ska ärva jorden. Laundromat säger det uppenbara: att det bara är snömos, till för att hålla folket på mattan, så att makten kan styra ostört.
Det är med andra ord inga nyheter som förs fram, men likväl baxnar man inför magnituden av fifflandet – som ju så klart fortsätter som vanligt, så fort vågorna har lagt sig.
Steven Soderbergh och manusförfattaren Scott Z. Burns (på Jake Bernsteins bok) inser att det är en deprimerande sanning de för fram, därav det glatt ironiska anslaget (som i längden blir lite självgod och tjötig). Soderbergh strösslar även med en hel drös stjärnor för att få medicinen att glida ner lättare.
Förutom de ovan nämnda vill även celebriteter som Matthias Schoenaerts, Sharon Stone och David Schwimmer vara med och ge rovkapitalismen en smocka.
I de sista bilderna åker handskarna av. Där vi får ett kort brandtal som avslutas med att Meryl Streep ställer sig i en pose lånad av frihetsgudinnan och uppmanar till kamp:
Dags för handling!
Sålunda en fyndig och sann skröna, som är subtil som ett privatjet.
Premiär på Netflix 18 oktober.