Filmen inleds med det där gamla fina citatet från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad… Ja, ni vet hur det fortsätter, ända fram till slutklämmen:
Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.
Onekligen en sann summering av det bisarra fallet Thomas Quick/Sture Bergwall. Den rättsskandal som blottlades av journalisten Hannes Råstam och Jenny Küttim i den reportagebok som ligger till grund för den här filmen.
Mikael Håfström regisserar, och han är ju en man med mycket genrefilm i blodet (efter framgångarna med Ondskan drog han till Hollywood) vilket ger avtryck även här. Som exempelvis de där etableringsbilderna över rättspsykiatriska kliniken Säter, där Bergwall satt inlåst.
Dova toner på ljudbandet när vi följer bilen i fågelperspektiv, där den rör sig på vägen genom barrskogen i Dalarna – och snart tornar sig mentalsjukhuset upp på en klipphylla, som ett ondskefullt örnnäste, kanske en hommage till Overlook Hotel i The Shining.
Dessa (och andra) dramatiserande bilder placerar effektivt Quick i thrillerfacket, ger en slags inverterad seriemördarthriller där huvudpersonen inte letar efter en skyldig, utan efter bevis som ska fria denne Hannibal Lecter-light.
Alltså en förhöjd verklighet som funkar fint, men som ändå hämmas av att man måste hålla sig till kända fakta. Precis som alla andra verk med rötter i verkligheten tappar Quick i suggestionskraft på grund av vi vet hur det går. Speciellt tydligt blir det när man som här talar med thrillerns språk.
Men okej, det är som Karin Boye diktade, vägen som är mödan värd. Och där finns mycket annat att glädjas åt.
Mest av allt ett mästarmöte mellan två av våra absolut främsta aktörer. Intervjuscenerna där David Denciks Quick och Jonas Karlssons Råstam går i clinch, rotar i varandras psyken, är mörkt bländade skådespeleri på toppnivå.
De laddade mötena mellan hjälte och seriemördare i amerikanska genrekusiner som När lammen tystnar eller varför inte geniala serien Mindhunter, må vara hetare, rent spänningsmässigt, men det här är så härligt… ja, svenskt. Det är nervöst och (medvetet) valhänt, några trevande fikastunder (”Åh. Wienerbröd, som är så gott!”) mellan två sargade människor, en mentalt sjuk, en döende i cancer.
Som en inte helt frisk bromance.
Den norske författaren Erlend Loe bidrar med en detaljrik dialog och ett bitvis lakoniskt underhållande manus, som Karlsson och Dencik förvaltar med imponerande tajming och närvaro. Den senare har ju svart bälte i att skildra vettvillingar; förutom Quick även Lasermannen, sektledaren i Top of the lake och den slemmige Kungen i Hinsehäxan.
Alba August är sedvanligt habil men har en rätt klichéartad sidekick-roll som Jenny Küttim. En ännu kortare tid i rampljuset har Anders Mossling (Yarden) men lyckas som ofta annars ge stort mentalt avtryck; det är något med hans sävliga skepnad som gnager och kärvar på ett härligt vis.
När man ser David Denciks faktiskt rörande porträtt av en förvirrad och jagsvag människa är det lätt att glömma bort att det rör sig om en person som är dömd för sexuella övergrepp på unga pojkar, och som ställt till mycket skada på många sätt. Här framstår han mest som ett offer, om än ett gravt stört sådant, en mysfarbror indragen i ett maktspel. Vilket inte känns helt oproblematiskt.
Men okej, vi förstår ändå hans skuld i den här rättscirkusen.
Sture Bergwall ville ha kontakt, till vilket pris som helst, vilket han också fick.
Och ännu mer så i och med den här filmen.