”Det är som att Aaron varit med på plats. Han berättar precis som det var”, säger verklighetens Molly Bloom i en intervju gjord i samband med premiären av det biografiska dramat om hennes illustra liv.
Således en biopic utan kontroverser och som hyllas av den porträtterade… nä, det börjar inte direkt vattnas i munnen.
Och precis som anat är den uppburne manusförfattaren Aaron Sorkins regidebut en rumsren skapelse som inte biter huvudet av någon, och vänslas med sin huvudperson.
Molly Bloom var den unga OS-mässiga freestyleåkaren från Colorado som efter en skada var tvungen att lägga laggen på hyllan och några år senare blir värdinna för hemliga pokernätter med skyhöga insatser.
Eftersom hon var – är – en extremt målinriktad och begåvad människa (fostrad av en krävande pappa, här i Kevin Costners gestalt) tar hon snart över pokersittningarna som lockar hela den hollywoodska parnassen – inklusive stjärnor som Matt Damon, Ben Affleck och Tobey Maguire. När Molly flyttar sin verksamhet till New York börjar den ryska maffian blanda sig i och snart knackar FBI på dörren.
I sina memoarer namnger Molly Bloom några av kändisarna men här tillåts de alla flyga under radarn. Och det antagligen av juridiska skäl. Molly’s Game pekar som sagt inte finger eller desavouerar. Aaron vill bara berätta en god historia. Det som överraskar är att han, om man nu tillåts svära i Sorkin-kyrkan, inte gör det speciellt bra.
Jo, självklart har manusmagikern bakom bland annat Vita huset och Social Network knåpat ihop en välskriven dialog som framförs med briljans av framförallt huvudrollsinnehavaren Jessica Chastain. Men man ska kanske snarare kalla det monolog. När Chastain inte talar direkt i bild, ligger nämligen hennes röst i voice over över hela filmen, som i princip är en två timmar och 20 minuter lång flashback.
När vi inte befinner oss i kommenterad dåtid placerar Sorkin oss i hennes ädle advokats (Idris Elba) kontor där han lassar på oss lådvis av exposition (filmlingo för bakgrundsinformation och premisser).
De som tycker att film främst är ett visuellt medium lär med andra ord ta Molly's Game som en personlig förolämpning, men även en textbaserad kritiker som undertecknad kan få för mycket av det goda. Man ska nog vara auktionsförrättare för att hänga med när Chastains röst galopperar fram över mentala landskap byggt av pokerslang och hasardspelstaktik. På duken ser vi inget annat än det som redan nämnts.
I brist på en historia som håller genom alla de 180 minuterna återkommer Sorkin alldeles för ofta till styckets enda egentliga konflikt: huruvida Molly Bloom ska ange en massa celebriteter för att på så sätt inte bara slippa straff, utan även få tillbaka sina konfiskerade miljoner. Det håller för två scener men efter det blir det oförlåtlig upprepning.
Bakom den nästan maniska svadan hukar ett personporträtt som är på tok för försiktigt, skissartat och hövligt för att engagera ordentligt. Visst har Sorkin fått med några små klädsamma plumpar i Blooms livsprotokoll men på det stora hela är det ett oblygt hjälteepos. Hon är snygg, smart, driven och utrustad med en sju helsikes moralisk kompass som får henne att framstå som Moder Teresas hemliga barnbarn.
Mot slutet är det nästan att Gloria in excelsis börjar dåna i bakhuvudet. Inte så överraskande då, att verklighetens Molly Bloom gillade filmen…