Månen kommer ur sin kurs och närmar sig Jorden, styrd av ett nanotekniskt AI-slajm som vill förinta människorna och den planet vi lever på. När allt verkar gå åt fanders (fast det vet vi ju att det tyvärr aldrig gör) kliver den avdankade astronauten Brian (Patrick Wilson) och den karriärlystna men godhjärtade Nasa-bossen Jocinda (Halle Berry) fram och visar var sci-fi-skåpet ska stå.
Independence day, The day after tomorrow, White house down – und so weiter. Ingen kan vifta med den amerikanska flaggan med sådan stolt schvung som Hollywood-tysken Roland Emmerich. Hans anabola actionsmockor må hysa en ytlig ton av globalt samarbete men när skitstormen träffar fläkten är det bara svenne banan som kan stå rakt. Alltså den jordbundne jänkaren som meckar med bilar och ger sin tonårsson en puffra för att han ska kunna försvara sig mot populaset.
Emmerichs filmer har antingen handlat om alien-invasion, monster eller naturkatastrofer – men i detta kinematografiskt Kinderägg får vi alla tre subgenrerna på en och samma gång. Plus lite biljaktsaction. Tack.
Och, som alltid, en grovt yxad historia om spruckna familjer och åsidosatta familjefäder som förlorat sina söners respekt men återfår den genom att rädda världen. Familjeterapi medelst yttre hot.
Jisses. Nu igen? Jo, Emmerich gör verkligen samma film, om och om igen. Gravt sedelärande bombasmer som leder in i en vaselinskimrande kärnfamiljsentimentalitet som får Det lilla huset på prärien (googla det, kids) att framstå som grov socialrealism. Och styvpappor göre sig icke besvär, de är lika given kanonmat i en Emmerich-action som sexuellt utlevande blondiner var i 70-talets skräckfilmer.
Dialogen är riktigt ostig och melodramatisk, med repliker markerade med många utropstecken:
Sanden i timglaset är nästan slut!!!
Jag jobbar för det amerikanska folket, och du ljuger för dem!!!
Nå. Premissen att Jorden håller på att gå under är förvisso en hedenhöskt gammal premiss men den har likväl, bisarrt nog, fortfarande en sträv attraktionskraft. Promenaden till pressvisningen och in i salongen görs alltid med lätta fötter – som efter filmens slut släpar sig ut igen i trött desillusion. Man lär sig aldrig…
Å andra sidan gör den här fatiguen att det är lätt att bli oproportionerligt glad av de små avstegen som ibland ändå tas. Som här, när vi mitt i katastrofens kakafoni får oss serverat en ny skapelseberättelse. Den är inte speciellt sannolik, men i det här reaktionära sammanhanget ändå sympatisk eftersom den inte inbegriper någon som helst Gud.
Förutom AI, då. Som man ju aldrig kan lita på. Även det ett kärt genreämne, som Emmerich & co klämmer in i denna fatalt överlastade farkost.
Bonusinfo: Multimiljardären och rymdfreaket Elon Musks namn dyker upp två gånger, bland annat i den inte helt subtila frasen ”I love Elon Musk!”. Även hans rymdfararprogram SpaceX nämns i positiva ordalag så det är inte helt orimligt att anta att han bidragit med lite fickpengar i mångmiljonklassen.