Det är sent 1990-tal i regissören Mounia Meddours delvis självbiografiska långfilmsdebut, och inbördeskriget håller på att slå Algeriet i spillror.
Den 18-åriga Nedjma bor och pluggar på ett universitet för bara tjejer. Fritiden går till viss del åt till festande men främst till att sy och sälja kläder – och inom kort ska hon sätta upp en modevisning. Men när islamisterna flyttar fram sina positioner i kriget, blir kvinnors liv allt mer kringskuret. Plötsligt får inte halva delen av befolkningen röra sig fritt eller välja sina egna kläder.
Ett av de knäppare påbuden lyder:
Drick inte stående, Satan ser dig!
Nedjmas kompisar vill bara iväg. Algeriet beskrivs som en stor väntsal, alla väntar på att dra iväg någons annanstans. Ungefär som Åmål, kan man tänka sig, eller någon annan liten svensk ort som de flesta unga invånare vill lämna för en annan, mindre fördömande verklighet och öppna mentala vyer.
Drivkraften bort bildar berättelsens bas i många fiktioner men i Papicha är det alltså inte bara tristess och dåliga levnadsförhållanden som folk vill fly, utan den livshotande terrorn – vilket gör att insatsen, i såväl film som verklighet, blir så mycket högre.
Titelns Papicha är algerisk slang som betyder ungefär cool tjej, och det är väl ett helt adekvat epitet på Nedjma. Cool, men samtidigt en gnistrande krutdurk. Hon vill stanna kvar och kämpa, hon vägrar låta de aggressiva islamisterna bestämma över hennes liv och håller ut i det längsta – tills terrorismens tentakler når även hennes egen familj.
Mounia Meddours berättelse, som också var Algeriets Oscar-bidrag, tar med oss på en emotionell berg-och-dalbana där sorgen är nära granne med skrattet, som i sin tur snabbt sätter sig i halsen. Just när man tror att filmen är på väg mot lite tillrättalagd feel good påminner Meddours manus oss om att det är taget ur verkligheten, det är ingen saga där lite skinn på näsan får ondskan att backa. Lyna Khoudri i huvudrollen, och egentligen alla runt omkring henne, förkroppsligar de här kasten i stämning med imponerande självklarhet, ger en där autentiska känsla som är svårt engagerande, som sätter oss där och då.
Papicha är ett till omfånget litet drama men samtidigt ett omskakande vittnesmål om religion, relationer och kärlek i förtryckets tid; som visar den vanliga människans lidande under fundamentalismens ok.