I den här finska fantasin står vi vid den prepubertala Tinjas sida och betraktar hennes på ytan skimrande familjelycka. Mamma har en vlogg där hon pumpar ut regisserade videos som saluför familjen som ett harmoniskt och kärleksfullt litet kollektiv, med lekar i den välansade trädgården – i motljus genom vaselinlins.
Men den polerade ytan talar så klart med kluven tunga. Det är snarast en insta-parodi skapad av en mor med patologisk prestationsångest och ett hysteriskt leende; en emotionellt störd kvinna som glatt berättar för sin dotter att hon är kär i en annan. Pappan har i sin tur abdikerat helt och förklarar mammans otrohet för Tinja, med att frun har ”en stark personlighet”.
Tinja kämpar på ändå, obrottsligt lojal. Ler vid rätt tillfällen. Presterar på gymnastikmattan så händerna blöder och mamma kan lägga ut fler videos. Absorberar det psykologiska arvet.
Efter en incident där en vilseflugen kråka trashar vardagsrummet, och högst bokstavligt krossar den falska idyllen, ställs saker på ända. Tinja hittar ett stort ägg i skogen, gömmer det i sitt blommiga rum och snart börjar det växa. Rejält. Och ut kommer… en köttslig visualisering av hennes ågren. En E.T. med usel attityd.
Eller en metafor för hennes begynnande förvandling från snäll flicka till tonårsmonster. Sålunda en ”coming of age”-historia med blodigt bett.
Folkskräcken frodas i Norden: Den bioaktuella isländska Lamm, norska De oskyldiga och för inte så länge sedan svenska Gräns. Folkloristisk dramaskräck i vår nordiska vardag. Det är bara att tacka och ta emot.
Trenden kan möjligen spåras ända tillbaka till det att fantasyn fick ny luft under drakvingarna i och med Peter Jacksons Sagan om ringen-trilogi – och sedan förde ju Game of Thrones in nytt blod i genren. Sedan dess har det rullat på och steget från fantasy till folklore är inte jättelångt. Undergrupperna stammar ändå ur samma källa: en tro på, och önskan att skildra, det fantastiska, det på olika sätt övernaturliga. Kort och gott: sagor för stora barn.
Dessutom har de datorgenererade effekterna (cgi) blivit allt bättre och har – framför allt viktigt – blivit tillgängliga för även de utan Jackson-budget.
Hanna Bergholms (regi) och Ilja Rautsis (manus) första långfilm lutar sig verkligen hårt mot datorn. Vilket ju kan vara vanskligt, och visst finns det några ögonblick när varelsen visas i lite för tydlig bild; då är det nästan som att forslas tillbaka till Gremlins dagar, men det beror i ärlighetens namn kanske mest på tingestens udda utseende än på cgi:n.
Det är inte heller det som gör att upplevelsen tappar i suggestion ju längre den korta filmen (86 minuter) lider. Det gör i stället några aningen svårsmälta premisser och den lite väl förutsägbara intrigen – men det är ändå upplyftande att den nordiska filmen har börjat tänja på ramarna, vågar göra annat än drama, bred komedi och mörkögd krim.