Biopicen är ett problembarn. I allra flesta fall blir resultatet summariskt, en (känd) persons liv är på tok för mångfacetterat för att kunna göras rättvisa inom normal speltid. Det är också en filmtyp som går i verklighetens ledband; och är därför ofta av lam karaktär – detta för att inte förarga de närmast sörjande, vilket i sin tur stöter bort den publik som hoppats på något eggande.
En minst sagt knepig balansgång.
Den lyckade biopicen är den som vågar bryta sig ut ur den slitna mallen skolgång-motgång-medgång (eller den som lallar fram hits, som Bohemian Rhapsody). Bäst i klassen är väl fortfarande I’m not there där Todd Haynes låter flera skådespelare med olika kön, ålder och hudfärg porträttera Bob Dylan.
Ett nästan lika bra grepp är att välja ut ett stycke ur objektets liv och sedan fabulera relativt fritt. Precis som regissören Josephine Decker och manusförfattande Sarah Gubbins (I love dick, Better things) gör här, i semifiktionen om skräckförfattaren Shirley Jackson. Hon var verksam vid mitten av förra seklet, men har skrivit böcker som legat till grund för flertalet filmer sedan dess, nu senast TV-serien The haunting of Hill House (2018).
Det här är dock inte skräck, snarare en Vem är rädd för Virginia Wolf i becksvart noir-kostym. Ett yngre par, Fred och Rose, flyttar in hos Shirleys och hennes man. Den senare är professor och lärare på det närbelägna universitetet där Fred också har börjat arbeta, så de intellektuella diskussionerna går varma där hemma, men under ytan pågår en maktkamp påeldad av avundsjuka, allmän animositet och sexuella lustar.
Medan männen är på jobbet blir Shirley och Rose allt mer absorberade av fallet med en kvinnlig student som försvunnit, senast sedd på väg in i skogen, och de tre kvinnornas existens börjar sakta glida in i varandra – guidade av Shirley Jacksons penna. Och digra alkoholintag.
Det expressionistiska ljudbandet bidrar i högsta grad till filmens smygande obehag, ackompanjerar Shirleys färd in i det egna, sargade sinnet.
Decker och Gubbins (som baserat sitt manus på en litterär förlaga) låter de dåliga stämningarna ligga och puttra, här är spänningen lågmäld men ständigt närvarande. Inte minst hos Elisabeth Moss som väl aldrig har sett mer olycksbådande ut, inte ens i Handmaids tale där hennes ständigt plågade anlete till slut tedde sig parodiskt, men här är hon tillbaka i god Top of the lake-form.
Och nu är det hon som står för hotet. Som en mix av Stephen King och Krösamaja halvligger hon sig igenom sin drogdimma och diktar ihop den smått förryckta intrigen vi tar del av.
Hur mycket som är sann biopic eller bara filmmakarnas fria fantasier är dolt in i det sista. Klart är dock att de utifrån ett slags emotionell verklighet skapat något så naturvidrigt som en lyckad biopic.