Den chilenske filmskaparen Pablo Larraín gillar att gnugga armbåge med döda celebriteter. Som poeten Pablo Neruda i filmen ”Neruda”, som Jackie Kennedy i ”Jackie” och nu i detta Lady Diana-drama som saluförs som en ”Fabel om en sann tragedi”.
Och just en fabulering lär det vara, just den här händelsen, där vi följer den tilltufsade Lady Di under en mardrömslik julhelg med kungafamiljen i godset Sandringham i ett decemberdimmigt Norfolk. Men det var så här det kunde ha gått till.
Det är en förrädisk genre, och nu har den blivit gravt överbefolkad. Det som förut var ett utropstecken – ”Ah, nu ska de göra film om Bob Dylan!” – är nu en blaserad ryckning på axeln. Det är en självklarhet att alla kändisars liv ska upp till rakning och när det är slut på dem lär det väl bli en film om min morbror revisorn.
Förrädisk? Jo, men vi vet ju i teorin att det vi ser är fiktion, men i praktiken ställer perceptionen till det. Om vi presenteras för ett skeende som den här kända människan befinner sig i, och filmens illusion är tillräckligt starkt byggd, uppfattar vi emotionellt att det faktiskt var så det gick till.
Eller ungefär så i alla fall.
Kanske…
Biopicen lever högt på just det där ”Kanske...” På det insinuerande temat ”Ingen rök utan eld.”
Den ökade frekvensen av biopics är ett tecken på branschens ivriga önskan att göra cash på vårt till synes outsinliga behov av skvaller. Vem behöver vagt antytt snask i Hänt i veckan när man med egna ögon kan se hur Gustaf V lever ut sina sexuella lustar på bästa sändningstid i En kunglig affär?
Just nu produceras det TV-serie om Kung Carl XVI Gustav. Lita på att hovets jurister ligger i hårdträning.
Nå, Spencer utmanar i alla fall den konventionella biopicens berättande. Det här är mer som en bitvis suggestiv saga. Inte bara ett ovanligt långt avsnitt av The Crown, utan ett spännande porträtt av en människa som tvingas vara på ett helt annat ställe, på ett helt annat sätt, än hon vill. En livlig själ fast i ett grått monarkiskt järngrepp. Tyvärr bryr sig Larraín och manusförfattare Steven Knight inte om att nyansera konflikten. Alla i kungafamiljen har gyllene pinnar uppkörda på ett mörkt ställe och Diana är ett eteriskt offer. Punkt.
Allt är ändå väl iscensatt i en detaljerad och snygg produktionsdesign, och ett sensibelt foto med ett stundtals kort skärpedjup som accentuerar huvudpersonens mentala isolering. Dessutom kryddat med en liten dos magisk realism där Diana möter en annan utsatt kunglighet, Henrik VIIIs andra fru Anne Boleyn.
Nog tar det några minuter innan den amerikanska stjärnan Kristen Stewart fyller ut den brittiska celebriteten men snart är hon där, spelar fram Lady Di med en på samma gång intensiv och nedtonad insats. Pratar bara på utandning, mellan sammanpressade läppar. Det dissonanta ljudspåret bidrar med extra nerv till bilden av den plågade Diana
Eller… inte den riktiga Diana då, men nästan.
Kanske…