Det verkar finnas en omättlig hunger efter balettliknande slagsmål och en meta-ironisk lek med den brittiska spiongenren.
Kingsman: The Secret service (2014) — baserad på en serietidning från Marvel men filmatiserad av Fox — blev en succé och ynglade av sig i uppföljare (Kingsman: the golden circle från 2017), datorspel och fler kommande spin-offs.
Nu har en ny stjärna har tänts i Kingsmans kontrafaktiska universum. Eller så är det en komet på väg rakt mot oss. Det är inte helt säkert att världen behövde en så pass stökig ursprungsberättelse om den fiktiva hemliga underrättelsetjänsten som i The King's man.
Ändå är det omöjligt att inte imponeras och ryckas med i alla ambitiösa actionsekvenser som dessutom rusas igenom för att minimera uttråkning.
Det är tidigt 1900-tal och T.E Lawrence (spelad av Ralph Fiennes) är på väg att bli det hemliga spionsällskapets ledare. En rollperson löst baserad på hertigen av Oxford med samma namn. En traumatisk inledning vid ett brittiskt koncentrationsläger i Sydafrika sätter en mörk ton, och ifrågasätter legitimiteten att arbeta för det brittiska imperiet. 13 år senare rekryterar dock Lawrence sin 17-årige son Conrad för att stoppa en pakt av historiska superskurkar från att försegla Englands öde under första världskriget.
Enligt Lawrence själv jobbar han inte i Englands tjänst, utan fredens.
Första uppdraget är att mörda Rasputin, mystikern som drogade ned ryska kungligheter med opium och enligt legenden var nästan omöjlig att mörda. Attentatförsöket leder till otroliga fightingscener och tar också vara på Rasputins mer perversa drag, med ovanligt explicita sexanspelningar för en så skenbart lättsam film.
Tonen skiftar ofta lika snabbt som när någon leker med en lysknapp. Oj hoppsan där dog en familjemedlem, oh well, dags att rycka upp sig!
The King's man existerar i en bubbla av stiliserat våld och historierevisionism som normaliserats av Quentin Tarantinos filmer. Men den här storbudget-blockbustern är mer rörig och osammanhängande. Lenin är exempelvis del av skurkgängets ”stora plan”, men hans syfte för berättelsen är minimal.
Och magi existerar. Kanske. Eller bara för Rasputin?
Det är lätt att ha tusen invändningar mot The King's man. De klyschigt väsande skurkarna, far-och-son-relationen mellan Lawrence och Conrad som stundtals manar till skämskudde och det faktum att en fjärdedel är en regelrätt krigsfilm i en helt annan ton än resten av rullen är flippigt bortom förklaring.
Ändå är det i skrivande stund svårt att hitta en annan film med samma grandiosa och lekfulla arbete med effekter, koreografi, foto och en genuin känsla för äventyr. Att se den på bio kändes som trots allt som en lyx.